Om du inte har med ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i din konstnärliga verksamhet har du svårare att få bidrag från de statliga givarna, visar en ny utredning.
Hobbies? Det är ju inte som att gå och bowla. De som spelar i Fiharmonikerna eller Radioorkestern har gått minst 6 år på högskola: Grundutbildning 4 år, diplom 2 år, sedan har en del åkt utomlands och studerat för nån känd pedagog.
Om allt ska bära sina egna kostnader, så blir det en "gottepåse".
Det tycker jag vore sorgligt (för övrigt skulle rymdforskning, tidningar, bibliotek, och annat som står som symbol för civilisation att försvinna.)
Enligt Wikipedia: "Arbete är en mänsklig verksamhet som genererar ekonomiskt värde i form av varor eller tjänster". Alltså, om någon är villig att betala för den tjänst/produkt (alltså "konst") så är det ett arbete, annars en (statligt finansierad) hobby. Broadway är ett bra exempel på värdefull konst - de skapar produkter (musikaler) som människor är beredda att betala pengar för. Konserter är ett annat exempel.
Har inget emot publikt finansierad utbildning där utfallet är ett riktigt arbete (=individer fortbildar sig så att de skapar mervärde för samhället i stort). Tycker också det är rimligt att staten subventionerar sådant som förbättrar folkhälsan, alltså i praktiken idrott. Men hobbys är rimligt att man får betala för själv.
De övriga exemplen du nämner är irrelevanta. Rymdforskning har stort samhällsvärde (exempelvis för försvaret och uppfinningar såsom GPS). Tidningar och bibliotek klarar sig gott utan statligt stöd då de är efterfrågade av marknaden (och om de inte är det så bör de läggas ned).
Väldigt många tidningar (och definitivt bibliotek), är beroende av (press)stöd. Personligen tycker jag att rymdforskning (eller all forskning), har ett större värde en strikt ekonomisk nytta. Det finns naturligtvis humanistiska utbildningar, som inte genererar ett strikt ekonomiskt värde. Arekologi? Jfr också hur det är i många andra länder, där det är betydligt vanliga att t.ex. affärsmän har läst humaniora. Och inte ur ett instrumentellt nyttoperspektiv, utan för att det har ett egenvärde. Du kan väl inte på allvar tycka, att det enda kriteriet för kvalitet, är vad någon vill betala? Jag är nog mer konservativ i kulturella frågor, än i ekonomiska.
Nu talar jag delvis i egen sak (men ändå inte, se nedan): Jag har satsat under hela min uppväxt på klassisk piano, varit med i pianotävlingar etc. (Sedan sadlade jag om och gick en vanlig mainstreanutbildning -jurist, vilket jag inte är det minsta stolt över, det är ju ett väldigt upptrampat spår). Många ser det som att "det är ju din hobby". Vad som kanske kommer som en överaskning för en mer postmodernistisk orienterad, är att det faktiskt inte är speciellt roligt. Jag har sett (och ser) konstmusiken som något eftersträvansvärt. Om ingen står för det, så kommer det ju att försvinna (jag tror att ett sådant synsätt var vanligare förr). Att det är viktigt för mänsklig värdighet. Hur ser du på det synsättet? Förstår du i grunden varför man kan vilja sträva efter något, oavsett om man tycker något är roligt eller inte (hobby)?
När de politiska direktiven som träs över huvudet på folket blir för trånga och förlamande finns ingen framtid. Ett land som bara tillåter rätta tankar blir ofritt.
Våra små barn tvingas på samma sätt in i värdegrundsskolan och förlorar sakta men säkert förmågan / och modet/ att tänka/tala fritt.
Hur ska man då avgöra vad som är kvalitet? Håller helt med dig. Och det är för styrt, jobbat i 7 år på regional nivå som kulturstrateg och varit en som efterfrågat alla dessa krav och förundrats. Men vem ska avgöra vad som är kvalitet i konst? Är det ens person bakgrund med utbildning och erfarenhet i fokus? Hur mycket publik som intresseras, hur udda uttrycket är eller ska det alltid vid bidragansökningar finnas expertjury som kan sina respektive konstområden? Eller ska man bara dela ut, först till kvarn liksom. Det är intressant och styrs märkligt idag. Hela idén med samverkansmodellen var mindre styrning, sedan kommer en massa projektbidrag och mångfaldsperspektiv som tar bort regionernas möjlighet att just själva styra.
Om du måste tvinga mig att betala via hot om utmätning och fängelse, det som händer mig om jag vägrar betala skatt för sådant som genustrumpeter eller könsbestämning av bestick, för att kunna ställa ut dina alster, trycka dina böcker eller göra din film - så har den inget värde alls.
Frivillig betalning är det enda objektiva kriteriet på konsts värde och på vad som är konst.
Visst, man kan också bedöma utifrån nästan objektiva kriterier som hantverksskicklighet, materialkunskap, med mera, men den konstnär som behärskar dylikt oavsett vilken form han valt förlorar inget på att man låter köparen avgöra om han vill betala, tvärtom.
Den enda som förlorar är de politiskt korrekta dilettanterna (sannolikt oftast också dille-tanterna eftersom graden strålkärringar, SVB(K), mångfaldstroende och liknande överlappar närmast 1:1 med både skapare och beundrare av modern politiskt korrekt konst).
Vill du betala 15 000:- för en bronserad tampong? Vill du betala 5 000:- för att en gammal alkoholist har lekt med kladdkrita på en pannå och spikat fast denna på en duk? Vill du betala för en "konstnärlig vision av människans ävle bävle sludder og vrövl modeord"?
Gör då det, men inte med mina pengar - det staten tvingar av mig med hot, ska gå till svenskens och Sveriges gemensamma bästa, inget annat.
Och vill du inte betala själv, så har du ju tydligt visat vilket värde du sätter på konstverket, eller hur?
Varför skall alla dessa människor få bidrag för sina hobbies öht?
Hobbies? Det är ju inte som att gå och bowla. De som spelar i Fiharmonikerna eller Radioorkestern har gått minst 6 år på högskola: Grundutbildning 4 år, diplom 2 år, sedan har en del åkt utomlands och studerat för nån känd pedagog.
Om allt ska bära sina egna kostnader, så blir det en "gottepåse".
Det tycker jag vore sorgligt (för övrigt skulle rymdforskning, tidningar, bibliotek, och annat som står som symbol för civilisation att försvinna.)
Enligt Wikipedia: "Arbete är en mänsklig verksamhet som genererar ekonomiskt värde i form av varor eller tjänster". Alltså, om någon är villig att betala för den tjänst/produkt (alltså "konst") så är det ett arbete, annars en (statligt finansierad) hobby. Broadway är ett bra exempel på värdefull konst - de skapar produkter (musikaler) som människor är beredda att betala pengar för. Konserter är ett annat exempel.
Har inget emot publikt finansierad utbildning där utfallet är ett riktigt arbete (=individer fortbildar sig så att de skapar mervärde för samhället i stort). Tycker också det är rimligt att staten subventionerar sådant som förbättrar folkhälsan, alltså i praktiken idrott. Men hobbys är rimligt att man får betala för själv.
De övriga exemplen du nämner är irrelevanta. Rymdforskning har stort samhällsvärde (exempelvis för försvaret och uppfinningar såsom GPS). Tidningar och bibliotek klarar sig gott utan statligt stöd då de är efterfrågade av marknaden (och om de inte är det så bör de läggas ned).
Väldigt många tidningar (och definitivt bibliotek), är beroende av (press)stöd. Personligen tycker jag att rymdforskning (eller all forskning), har ett större värde en strikt ekonomisk nytta. Det finns naturligtvis humanistiska utbildningar, som inte genererar ett strikt ekonomiskt värde. Arekologi? Jfr också hur det är i många andra länder, där det är betydligt vanliga att t.ex. affärsmän har läst humaniora. Och inte ur ett instrumentellt nyttoperspektiv, utan för att det har ett egenvärde. Du kan väl inte på allvar tycka, att det enda kriteriet för kvalitet, är vad någon vill betala? Jag är nog mer konservativ i kulturella frågor, än i ekonomiska.
Nu talar jag delvis i egen sak (men ändå inte, se nedan): Jag har satsat under hela min uppväxt på klassisk piano, varit med i pianotävlingar etc. (Sedan sadlade jag om och gick en vanlig mainstreanutbildning -jurist, vilket jag inte är det minsta stolt över, det är ju ett väldigt upptrampat spår). Många ser det som att "det är ju din hobby". Vad som kanske kommer som en överaskning för en mer postmodernistisk orienterad, är att det faktiskt inte är speciellt roligt. Jag har sett (och ser) konstmusiken som något eftersträvansvärt. Om ingen står för det, så kommer det ju att försvinna (jag tror att ett sådant synsätt var vanligare förr). Att det är viktigt för mänsklig värdighet. Hur ser du på det synsättet? Förstår du i grunden varför man kan vilja sträva efter något, oavsett om man tycker något är roligt eller inte (hobby)?
När de politiska direktiven som träs över huvudet på folket blir för trånga och förlamande finns ingen framtid. Ett land som bara tillåter rätta tankar blir ofritt.
Våra små barn tvingas på samma sätt in i värdegrundsskolan och förlorar sakta men säkert förmågan / och modet/ att tänka/tala fritt.
Hur ska man då avgöra vad som är kvalitet? Håller helt med dig. Och det är för styrt, jobbat i 7 år på regional nivå som kulturstrateg och varit en som efterfrågat alla dessa krav och förundrats. Men vem ska avgöra vad som är kvalitet i konst? Är det ens person bakgrund med utbildning och erfarenhet i fokus? Hur mycket publik som intresseras, hur udda uttrycket är eller ska det alltid vid bidragansökningar finnas expertjury som kan sina respektive konstområden? Eller ska man bara dela ut, först till kvarn liksom. Det är intressant och styrs märkligt idag. Hela idén med samverkansmodellen var mindre styrning, sedan kommer en massa projektbidrag och mångfaldsperspektiv som tar bort regionernas möjlighet att just själva styra.
Om du måste tvinga mig att betala via hot om utmätning och fängelse, det som händer mig om jag vägrar betala skatt för sådant som genustrumpeter eller könsbestämning av bestick, för att kunna ställa ut dina alster, trycka dina böcker eller göra din film - så har den inget värde alls.
Frivillig betalning är det enda objektiva kriteriet på konsts värde och på vad som är konst.
Visst, man kan också bedöma utifrån nästan objektiva kriterier som hantverksskicklighet, materialkunskap, med mera, men den konstnär som behärskar dylikt oavsett vilken form han valt förlorar inget på att man låter köparen avgöra om han vill betala, tvärtom.
Den enda som förlorar är de politiskt korrekta dilettanterna (sannolikt oftast också dille-tanterna eftersom graden strålkärringar, SVB(K), mångfaldstroende och liknande överlappar närmast 1:1 med både skapare och beundrare av modern politiskt korrekt konst).
Vill du betala 15 000:- för en bronserad tampong? Vill du betala 5 000:- för att en gammal alkoholist har lekt med kladdkrita på en pannå och spikat fast denna på en duk? Vill du betala för en "konstnärlig vision av människans ävle bävle sludder og vrövl modeord"?
Gör då det, men inte med mina pengar - det staten tvingar av mig med hot, ska gå till svenskens och Sveriges gemensamma bästa, inget annat.
Och vill du inte betala själv, så har du ju tydligt visat vilket värde du sätter på konstverket, eller hur?
Själv?