Sadaf Ahmadi: "Den värsta fasen av censur är tystnaden"
Den iranska konstnären Sadaf Ahmadis konst har censurerats av Borås stad med hänvisning till säkerhet. I den här intervjun berättar hon om sin konst och hur det känns att censureras i Sverige.
På många sätt kan man se det som nu sker konstnären Sadaf Ahmadi som bara ännu ett exempel på den räddhågsenhet som präglar svenskt kulturliv vad gäller islam. Hennes konstverk föreställer kvinnor iklädda chador, som hänger i rep från taket. Både kvinnornas ansikten och chador är täckta av betong, vilket ger verket en känsla av tyngd, av att dras nedåt. Tanken var att det skulle ställas ut på Borås kulturhus, men det stoppas häromdagen av staden kulturchef Ida Burén. Hon var rädd för att “Verket skulle kunna föda olika typer av tolkningar” och kopplade verket till koranbränningarna.
Eftersom Sadaf Ahmadi kom till Sverige från Iran 2020, har någon alltså gjort ett tankesprång från hennes konstverk till koranbränningar. Förutom att det inte är jämförbara storheter, finns andra märkligheter i det hela. Inga hot har riktats mot Borås kulturhus, inga arga mobbar har samlats där, inga extrema imamer som utfärdar fatwor. Men bara rädslan att det skulle kunna finnas någon som eventuellt kunde tänka sig att hota tillställningen får Borås stad att dra in utställningen. Är det verkligen rimligt?
Detta är bara en fortsättning på liknande fall, men det finns skäl att vara lite hoppfull. Reaktioner på behandlingen av Sadaf Ahmadi visar att det kanske kan bli förändring, trots allt. Från vänster till höger har kritiken mot Borås stads agerande varit skarp. Rädslan är kanske inte total ändå.
Jag ringde upp Sadaf Ahmadi för en intervju. Vi gjorde intervjun på engelska och det är jag som har gjort översättningen till svenska. (Efter intervjun tar jag upp några tidigare exempel på när kulturinstitutioner censurerat på grund av rädsla för islam, eller missriktad tolerans.)
Är det överväldigande med alla reaktioner och allt intresse?
– Ja, absolut. Jag förväntade mig inte så mycket respons. Och just nu är det typ tredje dagen som jag svarar från tidig, tidig morgon till bokstavligen när jag går och lägger mig. Men å andra sidan är det ingen dålig känsla. Jag känner att jag får så mycket stöd, och jag tror att jag behöver det. Och till och med allt detta är inte tillräckligt, eftersom vi fortfarande inte har nått punkten där vi kan ta bort censuren av mitt verk. Så jag tror att det förmodligen behövs ännu mer av stödet, som ger mig styrkan att fortsätta.
Vad har du för bakgrund? Jag vet att du är från Iran, men hur länge har du varit i Sverige? Och kom du från Iran på grund av den politiska situationen där eller vad är bakgrunden?
– I Iran arbetade jag med film, TV och dokumentärer under 17 år, och parallellt med det var jag även skådespelare. Men det fanns så många censorer... Steg för steg, ju närmare jag kom skaran av professionella filmskapare i Iran, kunde jag se hur mycket censur som faktiskt pågick. Man isolerades. Till slut kändes det som att jag censurerade mig själv ännu mer än vad regimen gjorde. Och det innebar också att jag hindrades från att nå det som jag försöker nå. Censuren suddar successivt ut ens vilja att säga något.
När du kom till Sverige, kände du att du kunde uttrycka dig mer fritt?
– Jag kom till Sverige 2020, och kände att jag hade förlorat min gemenskap och att jag inte visste var jag skulle börja. Det skulle vara mycket svårt att fortsätta med filmskapandet direkt, eftersom man behöver ett stort nätverk för det. Så jag försökte hitta ett annat språk att uttrycka mig med, för att ta in saker som sitter fast här i mitt hjärta.
– Jag började arbeta med betong och höll på i två år med det, och naturligtvis även målning, foto och utskrifter med mera. Och sedan, steg för steg, började jag förstå mig själv mer genom det arbete jag utförde. Och mina låsningar. Nu är jag faktiskt här i ett fritt land, tänkte jag, så varför kan jag inte uttrycka mig? Varför kan jag inte identifiera det som kväver mig, som hindrar mig från att prata? Vad är det jag är rädd för att säga?
– Och när jag kämpade med alla dessa känslor fick jag reda på att en av de ansvariga för en massaker i Iran, och för många av avrättningarna på 80-talet, och särskilt 1988, befann sig här i Sverige. Många av dem avrättades för att de trodde på något annat än den islamiska regimen, för att de hade varit kritiska till den islamiska regimen. Tusentals eller tiousentals mördades. Deras kroppar kastades i massgraver som täcktes med betong.
– Och sedan började allt stämma i mitt huvud. Massgraven täcktes med betong, exakt det material jag valt att arbeta med. Det kändes passande i det här fallet och i alla de fall där den islamiska regimen försöker dölja vår tro, våra hjärtan, våra sinnen, vårt land under ideologins betong. Bildligen och bokstavligen. Och de kallar det islam.
Och det konstverk som nu är aktuellt i och med att Borås kulturchef stoppat det, med kvinnor iklädda chador av betong, som hänger från taket. Vad är bakgrunden till det?
– Konceptet med chador för kvinnor går tillbaka till min barndom. Som ni vet hålls inom islam en festlighet för en flicka när hon fyller nio år, åtminstone i den islamiska regimen i Iran. Därefter måste hon bära chador och blir vuxen i religiöst avseende. Hon måste uppfylla alla islams skyldigheter, som att be till Gud fem gånger om dagen, täcka hela sin kropp, inte längre leka med pojkar och inte vidröra någon av manligt kön, förutom far, bror och farbror.
– Det finns också massor av andra regler som fasta och alla andra regler som helt plötsligt börjar gälla. Så det var väldigt tungt för mig. Men vid den tidpunkten kunde jag naturligtvis inte förstå vad allt detta innebar. Men nu när jag ser tillbaka ser jag att det var så tungt att tanken på att lägga betong över tyget, över chadoren som är över huvudet på en skyltdocka, liknar det tryck jag upplevde. Och slöjan – chador – är roten till alla de regler som gör att den islamiska regimen kan fängsla, tortera och döda människor.
Jag läste i en annan intervju med dig att du kände en fördjupning av din egen andlighet under en period när du var ung, men att du kände dig förhindrad att utforska det på grund av alla påbud som gällde dig som kvinna.
– Ja, det var ungefär fyra år efter att jag börjat bära chador, när jag var ungefär 12-13 år. Jag kände mig mycket andlig, väldigt lätt, och jag gillade det verkligen. Jag kände en stark koppling till Gud och det som kallades islam. Men efter det, steg för steg, kände jag att alla dessa regler som styr över hela min kropp begränsar mig i denna kontakt med Gud. Min Gud var vänlig och barmhärtig, men å andra sidan såg jag att den islamiska regimens regler täcker hela min kropp och liksom förbjuder min kropp att röra sig.
– Det var som om betong stelnat över hela min kropp, vilket jag försöker visa i statyerna. Jag försökte höja mig till Gud andligt och kände mig lätt. Det är därför jag i konstverket anslutit kvinnorna till taket med ett rep från huvudet – vilket symboliserar kontakten uppåt, lättheten. Men å andra sidan täcker alla dessa regler mig, och kvinnor, och gör att jag förlorar min kropp. Det är därför statyerna inte har någon kropp. De visar bara en kvinnas ansikte och resten är täckt av chador. Betongen symboliserar reglernas tyngd, regimens ideologi.
– Och så svävar de lite ovanför marken. Och så ska det vara. Det är en del av konceptet att visa att de befinner sig i ett mellanläge. De når inte fram till Gud. De är inte på marken. De är bara ett mellanting. Och svävande och ser ut som något som ville vara andligt, ville vara lugnt och fridfullt. Men det tillåts inte.
– Och på det sättet liknar alla dessa tio kvinnor mig och mina vänner, när vi var i den åldern.
Här i Sverige finns det bevisligen en stor rädsla. För islamister och terrorister, och Irans regim. Till och med så stor rädsla att Borås stad stoppade din utställning för att man tänkte sig att den kanske, kanske kunde reta upp dem. Vad tänker du om rädslan som finns här i Sverige?
– Sverige var ett av de första länderna som började stödja det iranska folket i upproret för kvinnors rättigheter och för frihet. Men det blir lite olika signaler när man samtidigt är så rädd i sitt eget land, här i Sverige.
– Det är faktiskt lite svårt att förstå denna nivå av rädsla. Det jag står inför just nu i beslutet om Kulturhuset i Borås är ett slags uttryck för den sortens rädsla.
– De ser en koppling mellan mina kvinnostatyer och koranbränning, vilket är fel. Det är två helt olika saker. Jag kan bara säga att det här inte är ett sätt att bevara vår frihet. Såhär kämpar man inte för sin frihet. Och även som kulturperson och konstnär har man ett ansvar att stå upp för friheten. Jag är konstnär, jag har saker att säga, jag har saker jag vill skydda. Och den främsta av dem är yttrandefriheten.
Många konstnärer i Sverige slutade för många år sedan befatta sig med allt som rörde, eller kunde uppfattas handla om, islam eller Mellanöstern. Av rädsla för sin egen säkerhet, men också för att kulturinstitutionerna inte vågade befatta sig med det. Därför är det lite talande att du, som kom kom hit för tre år sedan, faktiskt använde den frihet vi har på pappret för att säga något meningsfullt om kvinnors situation i Iran. Du kanske inte hade bott här länge nog för att uppfatta det tysta tabut, den tysta överenskommelsen, om att vi inte gör så här, trots att vi formellt sett har möjligheten. Censuren var osynlig innan, men du gjorde den synlig genom att bryta mot tabut. Jag hoppas verkligen att våra svenska kulturinstitutioner skäms tillräckligt för att du inte ska tigas ihjäl, att de ser hur de anpassat sig till extremisterna. Men jag vet inte om det blir så.
– Den värsta fasen av censur är tystnaden. Den tysta censuren, som du säger, när konstnärer censurerar sig själva, av rädsla för att stämplas som islamofober eller rasister. Men om vi känner en passion för något, borde vi inte kunna uttrycka den? Ta fram den och sedan skärskåda i ljuset, för att se vad som faktiskt finns där? Om vi inte kan uttrycka oss längre, vad händer då?
Du har fått stöd från många håll nu. Är du orolig att du ska användas som ett politiskt instrument av någon kraft?
– Ja, det är något jag tänker mycket på. Jag blev mycket vänligt inbjuden av politiker att ställa ut konstverket i EU-parlamentet. Men samtidigt försöker jag göra klart för alla runt omkring mig att det jag säger om chador handlar om min upplevelse. Hela mitt liv har präglats av politik, av andras regler och ideologi. Nu vill använda min yttrandefrihet för att uttrycka mig på ett konstnärligt sätt.
– Jag vill inte förknippas med något enskilt parti, men om exempelvis alla, eller nästan alla, riksdagspartier skulle bjuda in mig tillsammans, så skulle jag tacka ja. Då går det bortom politiken. Konst ska förbli konst och uttryckas fritt, inte bara för mig utan för alla konstnärer, och det vill jag stå för.
Jag hoppas verkligen att partierna bjuder in dig. Tack för att du tog dig tid att prata med mig!
Några exempel på censurtänkandet
I utställningen Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg 2010 visade konstnären Elisabeth Ohlson Wallin bilder där temat var homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Bilderna innehöll homosexuella kärleksakter i religiösa miljöer eller med citat ur de heliga skrifterna. Det fick museets ledning att bakom lyckta dörrar försöka förmå Ohlson Wallin att själv censurera utställningen och i stället göra om den till en powerpoint-presentation. Rädslan var stor för att stöta sig med extrema krafter inom islam.
”Man var rädd för muslimer helt enkelt,” som Ohlson Wallin uttryckte saken.
Några år tidigare, 2005, valde samma museum att plocka ner konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis efter påtryckningar från muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen.
2012 ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.
När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga. Listan på liknande händelser kan göras lång.
Kravet på tolerans och förståelse fungerar ibland som ett sätt att skyla över andra orättvisor. I en egen utvärdering som Världskulturmuseet gjorde efter Jerusalem sade man att man misslyckades med att skydda yttrandefriheten för både religiösa representanter och homosexuella. Någonstans tappade man bort att det finns en faktisk konflikt när radikala muslimer anser att homosexualitet är en synd. Samma konflikt blev tydlig i de våldsamma reaktionerna mot konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, som Lars Vilks visade innan han attackerades av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag håller med om att det var fel beslut av Borås stad att initialt stoppa utställningen men tankesprånget är förståeligt.
Säpo höjde för några dagar sedan terrornivån till hög. Man sa bla att Sverige är ett legitimt mål för militanta islamister. Fotbollslandslagets säkerhetschef drog slutsatsen att landslaget inte kunde fira bronset i Kungsträdgården. Borås stads säkerhetschef gör mot denna bakgrund en rimlig analys. Varför skulle inte islamister kunna slå till mot Borås pga denna utställning?
Varför var det ändå fel beslut? Jo, därför vi aldrig ska vika oss för dessa hot från extremister vare sig de är islamister, nazister eller miljöaktivister, förlåt, kommunister.
Så bakvänt hela agerandet känns. Kvinnor från Mellersta Östern som nästan precis invandrat till Sverige lär oss vad yttrandefrihet handlar om medan många som är födda och uppväxta här inte vågar ta ställning. Hur kan vi uppmuntra så att fler vågar säga ifrån?