Saknaden efter det Sverige som nyss fanns

Vissa välkomnar den demografiska förändringen, andra är mer kritiska – men det är ett faktum att den äger rum. Och ärligt talat, hur många tycker i dag att migrationsexperimentet har blivit en succé?

Foto: Mirsad Sarajlic/Getty images

I ett köpcentrum i Buffalo sköt den 18-årige Payton Gendron ihjäl tio svarta människor och skadade ytterligare tre. Det var bara drygt tio dagar sedan, men redan har ytterligare en masskjutning ägt rum i USA. Det som utmärkte dådet i Buffalo var dock motivet: Gendron hade skrivit ett politiskt manifest där han, enligt uppgift, anslöt sig till konspirationsteorin om “the great replacement” och “white genocide”. Han oroade sig för att vita i USA inom en snar framtid skulle vara i minoritet. Att han valde ut svarta offer var alltså ingen slump. 

Det var fransmannen Renaud Camus som myntade begreppet “the great replacement” i sin bok med samma namn från 2011 – Le Grand Remplacement – enligt vilken västerländska eliter medvetet byter ut sina länders vita befolkningar mot icke-vita migranter, främst från muslimska länder. Andra har fört fram liknande teorier, ibland med en antisemitisk prägel, där en judisk sammansvärjning påstås dra i trådarna. För antisemiter är det alltid judarnas fel – kapitalismen, kommunismen, rasismen, antirasismen. Judarna tillskrivs i denna tankevärld så demoniska superkrafter att de snarare hör hemma i en Marvel-film än i den verkliga världen. 

Däremot pågår helt klart en demografisk förändring. Att det inte ligger en konspiration bakom, betyder inte att den inte äger rum. Men den amerikanska vänstern slår just nu knut på sig själv i sina försök att fördöma tanken om den här förändringen. Paradoxalt, får man säga, med tanke på hur de själva faktiskt pratar om den. På sin Substack – The Weekly Dish – återger Andrew Sullivan hur framträdande politiker, akademiker, företagsledare och journalister på vänsterkanten formulerat sig.

Såhär sade till exempel president Joe Biden, när han fortfarande var Barack Obamas visepresident:

Folks like me who are Caucasian of European descent – for the first time in 2017 we’ll be an absolute minority in the United States of America. Absolutely minority … That’s not a bad thing. That’s a source of our strength. 

Och såhär sade Jorge Ramos, grundaren till det spanskspråkiga tv-bolaget Univision:

There’s nothing really [the Republicans] can do against this incredible demographic revolution.

James Carville, en mångårig maktfaktor inom Demokraterna, konstaterade:

The Republican majority has always been based upon whites and, in particular, white males … The bulwark of Republican electoral strength is disappearing.

De är inte ensamma om sina uttalanden. Denna demografiska omvandling är något vänstern inte bara beskrivit i åratal, utan också välkomnat med öppna armar. Det har funnits något skadeglatt i tonen hos många. Äntligen! Här finns ingen dold konspiration, utan allt sker inför öppen ridå. Amerikanska vänsterskribenter säger sig längta efter denna icke-vita majoritet. När en folkräkning visade att antalet vita minskade i USA utbrast filmskaparen Michael Moore: “Best day ever in U.S. history.”

En framträdande politisk kommentator på vänsterlutande MSNBC reagerade likadant:

Jennifer 'I stand with Ukraine' Rubin 🇺🇦🇺🇦 @JRubinBlogger

a more diverse, more inclusive society. this is fabulous news. now we need to prevent minority White rule.

washingtonpost.comCensus data shows widening diversity; number of White people falls for first timeThe first detailed race and ethnicity breakdown from the 2020 count shows a country that has become more multiracial and more racially and ethnically diverse, especially among those 18 and under.

Den amerikanska vänstern har kommit att fokuserar alltmer på ras. Ofta kallas det critical race theory, men vilket begrepp som används är mindre viktigt än att man ser världen som indelad i olika raser. Detta är alltså inte Payton Gendron vi talar om, utan mainstreamvänstern i USA. Det är tankar som genomsyrar stora delar av det amerikanska samhället, och numera även företagsvärlden.

Om man hela tiden bankar in budskapet till vita amerikaner att de snart blir en minoritet, att det är något många ser fram emot för att vita då förlorar inflytande, är det då förvånande om vita börjar känna sig aningen pressade? Är det verkligen så konstigt om man också börjar agera mer och mer som en sammanhållen minoritet – som den grupp man förvisats till – vilket andra etniska grupper i USA redan gör?

Som Andrew Sullivan skriver: 

And when this demographic prediction is combined with constant denigration of ‘white people’ and when a simple white majority is suddenly redefined as ‘white supremacy’ — indistinguishable from the era of Jim Crow — then feelings might get, shall we say, ‘triggered’. If you demonize an entire race, you may at some point get the compliment returned. The more you raise racial consciousness among non-whites, the more you risk the same among whites.

Poängen här är att både de mer diaboliska konspirationsteorierna om “white genocide” och den numera helt rumsrena, men likafullt extrema, rasideologin på vänsterkanten bidrar till att radikalisera människor i USA. Att beskriva den demografiska förändringen som något positivt är helt rumsrent, men att oroa sig för den gör att man stämplas som rasistisk. 

I Sverige då? Efter det fruktansvärda dådet i Buffalo skyndade sig svenska skribenter på vänsterkanten att hitta inhemska skurkar att lasta för det som hänt. Moa Berglöf, ledarskribent på Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, tog upp hur jag för ett år sedan här på Rak höger beskrev hur markant demografin i Sverige förändrats, och hur snabbt. (Något jag visserligen skrivit om tidigare än så.) Enligt Berglöf var denna reflektion ett mindre våldsamt sätt att uttrycka det Peyton Gendron gjorde med sitt massmord. Såna som jag möjliggör rasistisk terrorism, enligt Moa Berglöf. Det påminner mig om när AFA höll bland annat mig ansvarig för Anton Lundin Petterssons rasistiska skoldåd 2014, eftersom jag varit kritisk till den förda migrationspolitiken. 

Centrala Göteborg en sommardag 1995. Mycket har ändrats sedan dess. Foto: Macduff Everton/Getty images

Det ironiska är att Moa Berglöf själv beskrivit samma förändring, men i positiva ordalag. Som talskrivare för Fredrik Reinfeldt skrev hon i valrörelsen 2014 talet där svenskar uppmanades att “öppna era hjärtan”: “Det är en kraftig ökning av utrikesfödda och som nu får jobb i Sverige och det kommer vara precis likadant med de människor som nu flyr.” 

Ett år senare skrev hon en krönika för Liberala Nyhetsbyrån, som publicerades i lokaltidningar över hela landet, ofta med rubriken “Den ljusnande framtid är vår”:

Det finns helt enkelt mycket att tjäna på att öppna ögonen för den kompetens som kanske inte har samma bakgrund som du, eller som inte ser ut som du gör. De entreprenörer som ser och förstår att använda all den mångfald och kunskap som kommer till Sverige just nu kommer att ha en stor fördel gentemot de konkurrenter som missar tåget.

Den ljusa framtiden för Berglöf är ständigt mer mångfald, vilket ger mer tillväxt. En nyliberal dröm. Och alla måste gilla det. Om man hyllar förändringen, och gärna samtidigt kritiserar Sverigedemokraterna, då är man anständig. Om man däremot beskriver exakt samma förändring, och problemen som uppstår till följd av den, då är man oanständig. 

Risken med att fokusera på demografisk förändring är att man börjar se härkomst och hudfärg som öde. Det gör både vänster och högern, åtminstone i USA. Jag tror inte det stämmer. Anledningen till att den nuvarande demografiska förändringen flyttat politikens tektoniska plattor är att integrationen inte fungerat på mycket länge. Men under perioder när integrationen av invandrare gått förhållandevis smidigt har inte heller frågan varit särskilt angelägen för de flesta. När de som kommer absorberas av den befintliga befolkningen uppfattas de sällan som särskilt hotfulla. Absorptionsförmågan tog dock slut för länge sedan, vilket inneburit att invandrare fastnat i utanförskapsområden. 

Vår kollektiva saknad efter det Sverige som nyss fanns

I min text, som Moa Berglöf tog upp, beskrev jag statistiken för den demografiska förändringen.  I SCB:s tabeller om barn och ungdomar kan man se att andelen med någon form av utländsk bakgrund har ökat rejält de senaste åren. För landet i stort, år 2020, är andelen barn och ungdomar mellan 0 och 17 år med någon form av utländsk bakgrund 38,6 procent, men det är högre i storstäderna. För Stockholm är det 47,4 procent, Göteborg 53,3 procent och Malmö 66,7 procent. I de mellanstora städerna, som är 21 till antalet enligt SCB:s sätt att räkna, är andelen 40,5 procent. 

Hoppar man tillbaka till 2002 var det 24,5 procent för hela riket, i Stockholm 41,8 procent, Malmö 53,7 procent, Göteborg 41,6 procent, och de mellanstora städerna 25,7 procent. 

Att Sverige har förändrats nästan till oigenkännlighet på en rad platser leder till att många känner en saknad efter det land som nyss fanns, vilket Katarina Barrling och Cecilia Garme skildrar väl i boken Saknad – på spaning efter landet inom oss (Mondial 2022). (Jag hade dem nyligen som gäster i podden). Men denna saknad förpassas till marginalen eftersom känslokorridoren – som Barrling och Garme kallar den – inte tillåter negativa känslor inför förändringen. Fullt naturliga reaktioner stämplas i stället som “fula”. Så här skriver Barrling och Garme, i en jämförelse med Kristina i Utvandrarna av Vilhelm Moberg: 

Kristinas vemod har därför en hel del gemensamt med känslan som många i dag kan uppleva i samhällen och bostadsområden vars befolkningssammansättning, gatubild och karaktär har förändrats mycket snabbt. Att man inte längre känner sig riktigt hemma – trots att man har stannat kvar. Och trots att man faktiskt röstat för att det var så här det skulle bli. Men om Kristinas hemlängtan tas för självklar och helt legitim, så har den saknad som dyker upp i dagens moderna svenska samhälle, på platser som Smedjebacken, men ännu mer som Filipstad och Ronneby, inte mötts med samma förståelse. Tvärtom har den outvandrade saknaren fått finna sig i att betraktas som inskränkt, intolerant och i värsta fall främlingsfientlig. Trots att även den som stannat kvar kan känna en saknad efter en miljö som man har förlorat. Också det är en form av hemlängtan.

Vissa välkomnar den demografiska förändringen, andra är mer kritiska – men det är ett faktum att den sker. Jag tror ändå att de flesta i dag kan hålla med om att det mångkulturella samhälle som förespråkats i decennier inte har blivit så välfungerande som man hoppades. 

---

Dödsruna

I går gick en av våra bästa vissångarna ur tiden. Thorstein Bergman gjorde en rad covers på amerikanska countrypärlor, men hans tonsättning av Dan Anderssons dikter håller jag ändå högst. Bergman lyckas verkligen förmedla skörheten, gemenskapen och livströttheten i Anderssons dikter.

Dikten skrevs som sagt av Dan Andersson och gavs ut 1917:

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring
Och vid lägerelden hörde de hans sång
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
Och om sin längtan sjöng han hela natten lång

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt
Hören något går och viskar, går och lockar mig och beder
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand
Om de vilda havens vila har jag drömt
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land
Där det käraste vi känner ska bli glömt

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka
Ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka
Och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud

Satt jag tyst vid hennes sida, hon vars hjärta var som mitt
Redde hon med mjuka händer ömt vårt bo
Hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt
Och jag fördes bort av anden att få ro

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran
Och min rätta väg är grön och underbar
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran
Tag du jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har

Följ mig, broder bortom bergen, med de stilla svala floder
Där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder
Mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda
Må vi vara mil från livet innan morgonen är full
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
Led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga
Där i vila multna vraken och de trötta män få ro
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
Under valv där evigt unga barn av saligheten bo

Vila i frid, Thorstein Bergman.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)