Samiska aktivister försöker tvinga bort Jonny Hjelm
Forskaraktivister och sametingspolitiker vill få hans sommarkurs inställd. Det provocerar dem att han studerar samers historia som all annan historia. Det har han, som icke-same, inte rätt till.
Umeå universitet ligger i Umeå och Umeå ligger i Norrland som ligger i världen och och i världen pågår maktstrider och intressekonflikter – politik helt enkelt. Ett universitet får inte bara ligga i den sistnämnda världen. Och enligt deklarationer Umeå universitet har skrivit under, som Magna Charta Universitatum, fastslås att ett universitet måste värna öppen debatt och lärosätets självständighet. Man står upp för akademisk frihet för forskarna, skriver man. Fina ord. Förpliktigande. Utan dessa värden finns inget universitet, utan bara ännu en yta för politik.
Just nu kritiserar ett litet Sametingsparti, Min Geaidnu, att Umeå universitet håller en kurs om samer. Det är kursens innehåll som man har synpunkter på. Tar man bara del av nyheten från Svt Sápmi kan man få intrycket att kursen är ett slags renässans för rasbiologi. Kursen heter ”Samer som 'folkstam', ‘ras' och urfolk i vetenskap och politik”, men Svt har inte intervjuat den kursansvarige Jonny Hjelm. Däremot har man pratat med Christina Åhrén, som är partiledare Min Geaidnu, och hon är arg för att man pratar “om samer”, i stället för “med samer”. “Det skrämmer oss”, säger hon. Det skrämmande är att någon vill studera frågan vetenskapligt, får man förmoda. Än så länge har varken universitetets rektor Hans Adolfsson, eller någon annan hög tjänsteman, på Umeå universitet gått i svaromål för att reda ut vad kursen handlar om, varför kritiken är felaktig och att man inte låter politiska aktörer diktera innehållet i kurser. Ingen forskarkollega till Jonny Hjelm har heller gått ut offentligt till hans försvar. Inget upprop. Tystnad. Varför försvarar man inte den akademiska frihet man skrivit under fördrag (på latin!) om att upprätthålla?
Och varför gör sig Svt till språkrör för aktivister, utan att ge de anklagade möjlighet att svara? Jag ringer Jonny Hjelm, som för tillfället befinner sig i en stuga i Sápmis kärnland och åker skidor. Det vill säga, han sysslar med ”extraaktivt våld” som Kristina Sehlin MacNeil, biträdande föreståndare för Várdduo − Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, kallar dylikt – ett kolonialt och omoraliskt naturresursutnyttjande.
– Jag är förvånad över att inte Umeå universitet, på lite högre organisationsnivå, går in och förklarar vad som gäller och skingrar missförstånd om vad vi sysslar med på Umeå universitet. Att kursen inte är någon rasbiologi, utan dess motsats. Varför låter man det stå oemotsagt? Ska folk få tro att vi sysslar med rasbiologisk forskning och undervisning?
Undrar hur det hade låtit om kritiken kommit från högerextrema grupper?
Då hade det garanterat lett till brandkårsutryckning. Nu drar Umeå universitet fötterna efter sig.
Vad är det du vill uppnå med kursen?
– Jag har velat problematisera hur en del av forskningen om samer använder ett essentialistiskt sätt att se på urfolks etnicitet. Egentligen samma sorts idéer som var populära på 1800-talet, och sedan motbevisades i vetenskapliga sammanhang under 1900-talet. Men trots det accepteras detta tankegods när det gäller samer. Det har att göra urfolksmetodologins essentialism, där man ser urfolk som en särskild sorts folk, vilket liknar det rasbiologiska tänkandet som fanns under 1800-talet.
Med denna kritik sällar sig Jonny Hjelm sig till en växande internationell kritik av urfolksmetodologier som handlar om just essentialisering vad gäller urfolk. I Sverige är han dock ganska ensam om att studera detta.
Internt på fakulteten har det kommit påtryckningar att Jonny Hjelm skulle ändra i kursplanen, eftersom den kunde läsas som att han jämställde begreppen “ras” och “folkstam” med urfolk, enligt aktivisterna.
– Men det har jag vägrat. En sådan ändring vore en anpassning; det vore att foga sig för aktivisternas krav. Jag jämställer inte, men begreppet urfolk bör ändå kunna studeras akademiskt. Det är också socialt konstruerat, även om det har en annan valör. Och det är något jag behandlar i kursen såklart.
Det är inte Jonny Hjelms första rodeo, om man säger så. Han fick upp ögonen för att vetenskapens etik, om opartiskhet och nykter skepsis, stötte på patrull när det kom till samer. Han deltog på ett seminarium vid Várdduo (Centrum för Samisk forskning, Umeå universitet) på tidigt 2010-tal som handlade om ett manuskript om vattenkraftsutbyggnaden i Norrland. När Hjelm undrade om samtliga svenska samer verkligen hade varit negativt inställda, som manuskriptet gjorde gällande, genmälde författaren att "man får inte säga att vattenkraftsutbyggnaden haft någon positiv effekt på renskötseln och på det samiska samhället".
Man kommer att tänka på en viss scen ur Life of Brian (1979) av Monty Python. What have the Romans ever done for us?
Jonny Hjelm kopplar det till postkolonial teoribildning och urfolksmetodologier (alltid i plural, på grund av att det inte finns någon sanning, bara sanningar, enligt förespråkarna). Enligt dessa är den svenska staten en förtryckande kolonialmakt och en av forskningens viktigaste uppgifter är att visa på detta och stödja samers kamp för självbestämmande i ett dekoloniserat Sápmi. Forskaren ska alliera sig med denna kamp, vara en "normkritisk medresenär", som partitagandet beskrivits av urfolksmetodologiernas banérförare. Inte undra på att Jonny Hjelms fråga bemöttes som den gjorde. Kritiskt perspektiv, ja gärna – men bara riktat åt ett på förhand bestämt håll.
Men tillbaka till den aktuella sommarkursen. En sak är förstås att ett politisk parti gör politik, men frågan har engagerat Jonny Hjelms universitetskollegor. På Facebook pågår heta diskussioner där han anklagas för att vara samehatare, tendentiös och strunta i “samers perspektiv”. Ett par forskare tänker anmäla sig till kursen, skriver de. För historikern May-Britt Öhman, som identifierar sig som same, skulle det ha varit en bit att åka eftersom hon är forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) på Uppsala universitet. Tur för henne att kursen är nätbaserad, så eventuella protester kan genomföras vid datorn. Men Hanna Outakoski sitter bara ett par korridorer bort från Jonny Hjelm, eftersom hon är universitetslektor i samiska vid Institutionen för språkstudier på Umeå universitet. Båda verkar vilja ta debatten på föreläsningarna, får man förmoda. Eller kontrollera innehållet, som gamla tiders politiska kommissarier. Mikkel Jakobsson, antikvarie vid Skogs- och samemuseet, är mer rakt på och kallar Hjelm för “samehatare”.
Det är värt att notera att ingen av dem har hört av sig direkt till Jonny Hjelm. Det tillhör god akademisk sed att ta diskussioner ansikte mot ansikte, i öppen debatt. Men Outakoski och Öhman verkar inte tillämpa denna sed, eller några andra av de akademiska principer som Magna Charta Universitatum stipulerar.
Detta liknar situationen när högeraktivisten Christian Peterson anmälde sig till Tobias Hübinettes kurs Ras och vithet i Sverige på Karlstad universitet i syfte att ifrågasätta innehållet. Det ledde till Hübinettes sjukskrivning och blev en nationell nyhet. Skillnaden är att det i Umeå är forskarkollegor, bland annat från samma universitet, som vill utgöra vad de ser som “motdiskurs”.
En annan universitetskollega, psykologen Jon Petter Stoor på institutionen för hälsovetenskap, kallar i en annan Facebooktråd Jonny Hjelm för “akademisk haverist” och en “skam för universitetet”.
Det finns inte någon helt värdeneutral forskning. Alla perspektiv innebär ett val. Alla har en utgångspunkt. Tidigare hanterade man det genom att kritiskt resonera om sin egen position, resonera om valen man gjort och avvägningarna som skett i arbetet. Det är inte en perfekt metod, men ett sätt att närma sig nya fält med en nyfiken och ödmjuk inställning. Det kallas reflexivitet, i de här sammanhangen.
Men inom postkolonial teori och urfolksmetodologier har man gått avsevärt mycket längre. I februari 2021 antog Sametinget ett forskningspolitiskt strategidokument – Forskningspolitisk strategi. I det skriver man att ”[s]amiska värdegrunder och kunskaper ska värderas, erkännas och vägleda forskningspraxis”. Forskningen ska leda till ett ”självbestämmande för det samiska folket över sin egen utveckling”. Ordet “ökat” har fallit bort. Man vill ha självbestämmande, punkt slut. Vidare vill man att ”det samiska folket har samisk data- och arkivsuveränitet, fastställer egna forskningsprioriteringar och identifierar vad som är relevant forskning för det samiska samhället.” Man vill även likställa "traditionell och vetenskaplig" kunskap.
Kort sagt: samer ska ha vetorätt över vad som skrivs om samer. Men inte alla samer, får man förmoda, utan bara de som håller med om visionen. Det blir nästan banalt att säga det högt, men samer är inte en homogen grupp där alla tycker likadant, varken nu eller tidigare. Sameforskarna gillar att fokusera på renägare, men det är endast 2 000 som ingår i renskötarfamiljer varav 6-700 personer är mer eller mindre heltidssysselsatta med renskötsel. Hela gruppen samer är som jämförelse mellan 20- och 50 000. De allra flesta lika integrerade i samhället som vem som helst.
Efter att Sametinget antog sin forskningspolitiska strategi skrev Jonny Hjelm en essä i tidskriften Respons, där han systematiskt kritiserar vad han ser som vetenskapliga brister med den och dess tillskyndare. På ett fakultetsmöte på Umeå universitet, där han inte själv närvarade, beskrevs han av en deltagare som ett “arbetsmiljöproblem” och att hans texter hade “rasistiska undertoner”. Doktorander påstods vara rädda för sin säkerhet, på grund av hans texter om sameforskning. “Minoritetsstress”, som man kallar det. Varken mötesledaren eller någon annan markerade att Hjelm inte var där och kunde besvara kritiken.
Man kan ju undra hur Umeå universitet ställer sig till att forskarkollegor baktalar en kollega i sociala medier och aviserar att de tänker anmäla sig till hans kurs i syfte att störa. Är det ett arbetsmiljöproblem?
Hur skulle Sametingets forskningspolitik kunna omsättas i verkligheten? För ett par år sedan fick Åsa Virdi Kroik, numera titulerad som religionshistoriker, sin avhandling godkänd av teologiska institutionen vid Uppsala universitet. I den hävdar hon att samer lever i två världar samtidigt, medan icke-samer endast lever i en enda. Den samiska världen är relationell och den icke-samiska är materialistisk. Här återfinns åtskillnaden mellan traditionell och vetenskaplig kunskap. Inte bara det, hon skriver uttryckligen att hon väljer bort att citera vissa forskare om de är icke-samer till förmån för samer. Källor väljs alltså inte baserat på vetenskaplig grund, utan på etnisk. "Jag är min egen källa", skriver Kroik bland annat, eftersom hon identifierar sig som sydsame. Någon diskussion om hemmablindhet finns inte.
Jonny Hjelm kritiserade kvalitetsbristerna i avhandlingen i en debattartikel i UNT, och ställde sig undrande till att den godkänts. I sin replik försvarade sig inte Åsa Virdi Kroik i sak, nej hon kunde inte ens förmå sig till att skriva ut Jonny Hjelms namn. I stället gick hon till angrepp mot kosmiska krafter i mörkrets tjänst: "ett maktimperium där vita euro-amerikanska män skriver för sina gelikar". Dock gick länken där till Hjelms debattartikel, så det måste vara han som är en del av detta imperium. Men som sagt, något försvar i sak, av metodval eller teoribildning, gavs inte.
Den ståndspunktsteori de omfamnar gör idén om att man kan närma sig en objektiv verklighet suspekt, rentav imperialistisk och kolonial. Den postkoloniala författaren Moa Matthis hävdar att ”den vita, västerländska människan under 400 år ändå alltid varit rädd för att förlora den självpåtagna rätten att benämna och därmed bestämma över världen”. George Yancy, filosof inom kritiska vithetsstudier, har kallat detta för ”vit världsframställning”, vilket han anser att vita ägnar sig åt när de försöker beskriva något bortom sig själva.
För att förstå krävs rätt sorts kropp, enligt Sametingets forskningspolitiska strategi. Människor anses inte kunna förstå eller tolka det som har med ”främmande kroppar” att göra. Försöken att uttolka blir i sig en form av epistemologisk kolonialism. ”Vit världsframställning”, som sagt. Kolonisatörerna använder verbalt våld och vit makt. Med det tar de tolkningsföreträdet från andra människor – urfolk, icke-vita och minoriteter – som därmed berövas möjligheten att definiera sig själva. Det är denna syn på världen som Jon Petter Stoor, själv same som forskar om samers hälsa vid Umeå universitet och Norges Arktiske Universitet, har när han säger att han arbetar utifrån devisen ”inget för oss, utan oss”.
Tillbaka till Jonny Hjelm. Han är inte främmande för insider/outsider-problematiken. Att som forskare vara så nära sitt studieobjekt att det är svårt att upprätthålla en viss distans, i bästa fall lite av ett fågelperspektiv. I sin avhandling Skogsarbetarna och motorsågen (1991) intervjuade han ett femtiotal skogsarbetare födda mellan 1910- och 1930-talet, som alla var med när motorsågen introducerades på 50-talet och hur det förändrade skogsarbetet. Men både Hjelms pappa och farbror var just sådana skogsarbetare, och han ville helst inte stöta sig med sina intervjupersoner. Samtidigt var det viktigt för honom att göra ett analytiskt arbete, och inte bara förmedla de intervjuades utsagor. Hur skulle han, som skogsarbetarson, balansera sin bakgrund mot sin yrkesroll?
– Jag är inte kritisk till att man har insiderkunskap om sitt område. Det är vad jag har kallat den “mjuka” ståndpunktsteoretiska uppfattningen. Att man har personliga erfarenheter som kan vara en tillgång och påverka forskningen positivt. Men det är något annat än den “hårda” ståndpunktsteorin, som är den jag kritiserat. Där man anser att insiders genom levd erfarenhet, som man säger, automatiskt har tolkningsföreträde. När ett engagemang leder till att man börjar fuska med grunderna blir det problematiskt. I så fall är det inte längre vetenskap vi sysslar med.
Vi har ett antal forskningsmiljöer i Sverige som lider av likartade problem – ideologisk likriktning och en närhet till politisk aktivism av en viss sort. Engagemang är inte fel, tvärtom är det nödvändigt, men det kan bli destruktivt när man kräver att alla ska tycka lika. I det här fallet rör det Várdduo vid Umeå universitet, som för övrigt var en av de remissinstanser för Sametingets forskningspolitiska strategi som var översvallande i sitt gillande. ihop med CEMFOR vid Uppsala universitet och Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Den här sortens sammanslutningar i stuprör är något statsvetaren Bo Rothstein kritiserat just för att leder till intellektuell inavel (lyssna på min intervju med honom i Rak höger). Vissa sameforskares kritik mot Jonny Hjelm kan nog tas som intäkt för att Rothstein har rätt i sin beskrivning.
Som Anna-Karin Wyndhamn har skrivit om i två delar (här och här) här på Rak höger har remissrundan som Universitetskanslerämbetet (UKÄ) skickat ut till universiteten just avslutats. Man bad om exempel på cancelkultur, tystnadskultur och att lärosätena skulle vara generösa i sina utlåtanden. Umeå universitet valde att inte inkludera fallet med Jonny Hjelm, trots att det har varit pågående under flera år. I stället fokuserar Umeå universitet på att kritisera utbildningsminister Mats Persson (L) för att han använt “politiskt färgade termen ‘cancelkultur’ eller nu senast ‘woke-vänster’”, som man skriver i yttrandet.
Glömde rektor Hans Adolfsson bort de kampanjer som riktats mot Jonny Hjelm från Várdduo, som alltså är en del av Umeå universitet?
Det har gått en vecka sedan Svt Sápmi gjorde sitt inslag om kursen, utan att ställa några frågor till Jonny Hjelm. Ännu har ingen från universitetet gått ut och förklarat vad som gäller, trots att Hjelm endast gör vad en historiker ska göra. Varför är man så långsamma, trots att anklagelserna är så grova?
I stället för att näpsa den folkvalde ministern, kanske Umeå universitet skulle anstränga sig lite för att säkra sina forskares akademiska frihet och ställa krav på grundläggande vetenskaplighet även av forskare som sysslar med forskning om samer.
Men det är klart, det är lättare att kritisera andra än att städa framför sin egen dörr.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Kan du inte intervjua Niall Ferguson?
Tråkigt att det tycks avlägset att hitta universitetsrektorer som står upp för en fri forskning. Är det feghet eller är de alla postmodernisktiska wokes?