Skolmarknaden är vänskapskorrumperad
Först skapade politikerna friskolesektorn, sedan blev de rika på den. Och så fortsätter det. Men vinsterna är inte det värsta, utan att svaga elever och kommunala skolor skadas av systemet.
Precis när jag höll på att färdigställa den här texten inledde Ryssland sin invasion av Ukraina. Jag kommer att skriva om det som sker i Ukraina så snart det går, men vill publicera den här texten först eftersom jag hade färdigställt den. Just nu hoppas jag att Ukraina får den hjälp de efterfrågar. Men mer om detta i nästa text.
Den allra första ledare jag skrev var en provledare inför ett eventuellt vikariat på Hallandspostens liberala ledarsida. Min uppgift var att utvärdera en eventuell etablering av en vinstdrivande friskola i Halmstad. Fanns det ett behov? Vad skulle linjen vara? Jag läste på och kom fram till att behov saknades och att man borde skriva det. Det var inte tillräckligt liberalt. Jag fick så att säga underkänt, men chansen att skriva en provledare till. Med den passerade jag det liberala nålsögat. Det var 2011.
Omfattningen av vinstdrivande skolor har ökat rejält sedan jag skrev min avvisade ledare. 2019/2020 gick 15 procent av alla grundskoleelever i en friskola och var fjärde gymnasieelev. Antalet elever som går i just vinstdrivande skolor ökar också för varje år – i dag är tre av fyra friskolor aktiebolag. De stora skolkoncernerna har blivit större genom att köpa upp mindre skolor, och vinsterna har också ökat. En tanke med friskolereformen var att ägandet skulle komma närmare klassrummet, att det skulle öka mångfalden både vad gäller pedagogik och storlek, att öka lärarnas och rektorernas möjligheter att styra verksamheten. I stället har vi fått gigantiska aktiebolag där inte ens styrelsen ibland vet vem som äger, där ägarna bor utomlands, eller befinner sig i Stockholm medan skolan ligger ute i landet. Det var inte detta som var visionen som kommunicerades, och flera av oss trott på (även om jag var bara 10 år när friskolereformen genomfördes 1992).
Jag tvekade länge inför att skriva den här texten. Jag har vänner och bekanta som arbetar för Academedia, Engelska skolan (IES), Thulegruppen, Svenskt Näringsliv, Timbro, Friskolornas riksförbund, Kreab, Almega, med mera. Jag är själv så insyltad att anteckningarna till den här texten görs i ett skrivblock från Timbro där bland annat omslaget till en bok med titeln “Den nödvändiga vinsten” pryder framsidan.
Men om jag inte skriver är jag en del av problemet jag tänker skildra. Mellan skål och vägg pratar nämligen även borgerliga opinionsbildare och politiker om vinsterna i skolan – och inom välfärden – som ett problem. “Det är en tragedi,” sade en av de klokaste personer jag känner. Han syftade på vänskapskorruptionen inom borgerligheten, hur politiker först genomför reformer som möjliggör välfärdsföretagen, och som efter att de slutar som politiker får anställning på välfärdsföretagen de gjort möjliga. Få tycker egentligen att systemet fungerar särskilt bra, men vem vill bita handen som föder en? En klok vän som sagt. Men han har inte skrivit ett ord om det i offentligheten, sedan vi pratade om det för fem år sedan. Inte jag heller.
Under många år var migrationsfrågan tabubelagd både inom vänstern och högern. Linjen låg fast och den som rörde sig en millimeter utanför straffades hårt. Vinster i välfärden har samma sprängkraft, inte i samhällsdebatten, men socialt. Alla känner varandra, som sagt. Politikerna som skapar reglerna, drar sedan nytta av dem maximalt. Personer från alla partier, utom möjligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, har gått in och ut ur miljardföretagen. När ett av dem går i konkurs, går de vidare till nästa. Man skapar svårgenomträngliga strukturer av moder- och dotterbolag vilket försvårar granskning. Och i riksdagen röstar majoriteten ned att offentlighetsprincipen ska gälla även företag, om de utför tjänster åt det offentliga. Medborgare blir kunder, och i samma veva minskar möjligheterna till ansvarsutkrävning och inflytande.
Barn är den perfekta resursen. I och med skollagen, som gör det omöjligt att välja exempelvis hemskolning, finns en ständig ström av nya barn som genererar vinst. Som små batterier man kan koppla upp mot sin vinstmaskin. Det handlar förstås om att skolpengen, som varje knatte tar med sig till skolan som valts, går att hyvla. Men var uppstår vinsten? Detta frågades Ulla Hamilton, vd på Friskolornas riksförbund, när hon gästade Ekots lördagsintervju för en vecka sedan. Programledaren Mikael Kulle frågar om när man når gränsen för när man har gjort tillräckligt för skolbarnen och kan ta ut vinst. Ulla Hamilton hade inget bra svar på den frågan. Såhär svarade hon:
– Det handlar om att hitta en balans om hur bra verksamheten kan bli utifrån de förutsättningar man har. Jag förstår att det är svårt att förstå hur det går ihop. Men om du använder resurserna bra så kan det bli pengar över.
Så då kan man säga: det gick inte att utveckla för eleverna mer?
– Ja, så kan man väl möjligtvis uttrycka det, men du måste ju också se till verksamheten i stort och hur man kan utveckla den. Så det är ju inte så att man kan använda alla pengarna till eleverna hela tiden, svarar Ulla Hamilton.
Men… varför inte? Varför ska någon tillåtas göra vinst på elever egentligen? När pengarna dessutom kommer från skattemedel. Det rimliga vore väl om allt gick till att förbättra skolverksamheten? Eller andra kommunala verksamheter i behov av investeringar för övrigt.
Vinsterna görs genom att man har lägre lärartäthet, större klasser, färre behöriga lärare, billigare lokaler, mindre kostnadskrävande elever från studievana hem och genom förmånliga avtal med kommuner (ofta, men inte alltid, med borgerlig majoritet). Ibland sparar man in på andra sätt också. Men det är inte vinsten i sig som är problemet utan konsekvenserna det får för de kommunala skolorna.
I Skollagen (1 kapitel, paragraf 4) slås skolans kompensatoriska uppdrag fast: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”. Det kompensatoriska uppdraget innebär att svaga elever får mer resurser än starka. Men detta går rakt emot hur skolkoncernerna arbetar. De plockar starka elever från studievana hem, sätter dem i stora klasser med färre behöriga lärare. Överskottet man på det viset uppnår återinvesteras dock inte i kommunala skolor med resurssvaga elever, eftersom friskolorna inte ingår i den kommunala ekonomin, utan delas ut till aktieägarna. Detta är vinsten. Aktieägarna kompenseras, men knappast eleverna.
Det kompensatoriska uppdraget görs dessutom svårare av bieffekterna av friskoleetableringar. När exempelvis Engelska skolan (IES) etablerar sig i en kommun flyttar elever från andra skolor dit. De tar med sig hela skolpengen, men den kommunala skolan har svårt att kompensera för bortfallet särskilt snabbt. Lokalerna står där de står, lärarna behövs fortfarande i klasserna. I en utvärdering som Karlskrona kommun lät revisionsbyrån KPMG göra inför en eventuell etablering av IES, skrev de att 90 procent av kostnaden för den försvunna eleven fanns kvar, samt att det var svårt för kommunala verksamheter att kompensera för det. Detta leder till underskott, vilket leder till nedskärningar. Det handlar om läromedel, resurspersonal, elevhälsa – allt som kan dras ned fort. Den kommunala skolan har dessutom lagkrav på sig att erbjuda alla elever en plats, vilket innebär att man måste ha utrymme i systemet för Eleverna på kommunala skolor får alltså betala priset när koncernerna startar sina skolor.
Men man kan inte skära ned hur mycket som helst, vilket leder till att man drar över budget. Detta anses dock vara orättvist mot friskolorna, eftersom det innebär att de kommunala skolorna fått mer pengar per elev, om man räknar i slutet av budgetåret. (Trots att anledningen är etableringen av friskolorna till att börja med.) Så när de drar över budget måste alla friskolor i kommunen kompenseras med lika mycket som den genomsnittliga skolpengen ökat. Detta trots att friskolorna egentligen saknar behov av mer pengar. Incitamentet är perverst – ju större underskott man åsamkar kommunen, desto större överskott får friskolorna. Ett överskott som kan tas ut i vinst, om det handlar om en vinstdrivande skola.
Alla politiker som varit i närheten av skolsystemet förstår att det är såhär det fungerar. Vet väljarna det? Det verkar i alla fall vara så att de flesta känner igen ett ruttet system när de ser det. I en Sifo-undersökning svarade 84 procent att de var för ett förbud eller begränsning av vinstuttag i skolan, 11 procent svarade vet ej och endast 6 procent tyckte att nuvarande system var bra. Men riksdagsmajoriteten håller med de 6 procenten. Men inte ens de partier som är mest vinstvänliga, som Centerpartiet, har sina väljare med sig. Varför är det så stor skillnad på vanligt folk och den styrande klassen? Handlar det om att man inte uppdaterat sin mentala karta på 30 år, att man är kvar i en föreställning om att privatiseringar leder till effektivitet? Eller handlar det om att man gagnar sig själva och sina vänner, mot bättre vetande? Jag tror det är viktigt att understryka att vänskapskorruption också är korruption, även om det inte dyker upp i mätningar.
Ulla Hamilton är för övrigt en av många som sitter på dubbla stolar. Samtidigt som hon är VD för friskolornas riksförbund är hon också aktiv moderat politiker i Stockholms stad. Var man än kollar i friskolesektorn hittar man politiker, inte bara från borgerliga partierna, utan även från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det ser ut som en tanke.
Den handen vet vad den andra gör.
Detta är den första av flera texter jag kommer skriva om svenska skolan. I kommande delar kommer jag bland annat att titta närmare på enskilda skolföretag, nyckelpersoner som sitter på dubbla stolar, samt mekanismerna bakom varför många flyttar sina barn från den kommunala skolan.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Möjligen något off topic, men ändå med viss relevans: Vad sägs om att alla högskolor och universitet åläggs att införa intagningsprov (så som det väl fungerar i exempelvis Finland fortfarande). Vid en första anblick syns det som om det skulle kunna befrämja inriktning på kunskapsinhämtning i grund- och gymnasieskola - en av de större bristerna i svensk skola sedan länge. Det skulle kunna skapa gemensamma mål för både privata och kommunala skolor för de barn som vill kunna vidareutbilda sig (de flesta). Kunde även i någon mån kompensera att nationella prov fortfarande inte rättas av instanser utanför skolorna, vilket försvårar betygsjämförelser.
Suveränt och modigt skrivet. De kommunala skolorna har ju inte en chans som regelverket ser ut. Gärna friskolor men absolut inte Aktiebolagsdrivna skolor. Alla skolor ska drivas enligt offentlighetsprincipen. Det måste bli stopp på denna korruption inom skattefinansierad välfärd.