Skrattande ska jag dö

Att skratta åt döden är att besegra den. Vikingarnas paradoxala hjältemod, gestaltat i The Northman, fascinerar än idag – kanske för att det påminner oss om något vi förlorat men ändå längtar efter.

Alexander Skarsgård som Amleth i The Northman. (Foto: Focus features=

Vinden viner över ett skogigt landskap, och snön faller stilla i gryningsljuset. Kung Aurvandil (Ethan Hawke) kliver ut ur helgedomen efter en nattlig ritual tillsammans med sin son, prins Amleth, under ledning av hovnarren Heimir (Willem Dafoe). Under ceremonin hade Amleth svurit att hämnas sin far om denne någonsin skulle dödas, hellre än att leva sitt liv i skam. Men nu, i den bleka gryningen, är han ännu bara en pojke som fångar snöflingor på tungan.

Plötsligt skingras lugnet. Tre pilar genomborrar Aurvandils kropp, och fem ryttare stormar fram ur dunklet. Kungen drar sitt svärd och kämpar tappert, men blir snart övermannad och spetsad av fiendens spjut. Ytterligare tre ryttare anländer, deras ansikten dolda av masker. Den siste ryttaren stiger av sin häst, avlägsnar hjälmen, och avslöjar sig som kungens egen halvbror Fjölnir (Claes Bang). Gömd bakom en runsten bevittnar Amleth faderns sista ögonblick. Trots överraskningen finner Aurvandil snabbt sin värdighet och förbannar sin mördare:

Let this misdeed haunt your living nights ’til the flaming vengeance gorges on your death. Strike. Strike! To Valhall!

Fjölnir lyder och hugger huvudet av sin bror. En värld går under, en ny föds ur askan. Amleths öde är ristat i sten: hämnd, heder och blodets väg. Han vet ännu inte vad livet innebär, men han vet redan vad en god död är.

I filmen The Northman (2022), av regissören Robert Eggers, gestaltas ett hjälteideal lika främmande som fascinerande. Vikingarna sökte inte trygghet, inte långt liv, utan ett slut som garanterade evig ära. Varför fortsätter detta ideal att locka oss, trots hundratals år av civilisationens bekvämlighet och trygghet? Kanske för att hjältemodet, det trotsiga valet att utmana döden ansikte mot ansikte, fortfarande lockar mer än den bekväma livslängdens tomhet. Amleth, med ögon fyllda av blod och vrede, är inte bara en pojke på en vindpinad strand. Han är en påminnelse om något vi förlorat men aldrig slutar längta efter: ett liv utan kompromisser, en död utan ånger.

Kung Aurvandil (Ethan Hawke). Foto: Focus Features

Vikingarnas inställning till döden kan sammanfattas med en strof ur Hávamál:

En feg stackare tror sig leva evigt,
om han bara undviker strid.
Men ålderdomen skänker ingen vila,
även om spjuten skonar hans liv.

För vikingen var ett långt liv inte något självändamål. Mod och ära vägde tyngre än många levnadsår. Ett kort liv avslutat med ett episkt ögonblick av mod var värt mer än ett långt liv präglat av feghet. Valhall är platsen där kampen aldrig upphör – ett drömtillstånd snarare än en förbannelse. Den eviga kampen lockade dem mer än fred och stillhet någonsin kunde.

Litteraturvetaren Tom Shippey, med expertis inom medeltida och fornnordisk litteratur, fångar detta ideal träffsäkert i sin bok Laughing Shall I Die (2018), där han analyserar vikingarnas förhållande till döden. För honom kännetecknas vikingasjälen av en ironisk, trotsig acceptans av döden. Att gå döden till mötes med ironi och trots, snarare än ånger, är en central aspekt av detta hjälteideal. Shippey beskriver hur detta ideal ofta är präglat av makaber humor och ett utmanande trots snarare än blind acceptans. Det handlar mindre om att överleva och mer om modet att möta sitt slut med öppna ögon.

När William Ernest Henley, svårt märkt av tuberkulos, skrev dikten Invictus (1875), uttryckte han ett trots mot ödet som påminner om vikingarnas ideal:

Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Henleys ord ekar den tidlösa insikt som vikingarna formulerade – att en människas värde avgörs av modet att uthärda ödet med rak rygg, oavsett resultatet.

Men efter första världskrigets fasor började det traditionella idealet om heroiskt mod mötas av en allt större skepsis hos kultureliten. Shippey noterar att hjälteberättelser ofta bemöts med avståndstagande inom etablissemanget, eftersom de anses glorifiera våld. Ändå har dessa berättelser aldrig tappat greppet om den breda publiken. När J.R.R. Tolkien publicerade Sagan om ringen på 1950-talet avfärdade kritikern Edmund Wilson boken som ”juvenile trash” och ”balderdash” och föreslog att vuxna istället borde läsa moderna realister som James Joyce. Liknande reaktioner syns i mottagandet av The Northman: Dagens ETC kallade filmen ”utmattande machotrams”, medan Myra Åhbeck Öhrman i Nya Mitten såg den som marscherande ”i althögerns fackeltåg”. Kritiken speglar en djup misstro mot det episka och storslagna, som om dessa kvaliteter i sig vore farliga eller smaklösa. Shippey menar att vikingarnas hjälteberättelser fortfarande griper oss just genom sin kompromisslöshet och sin förmåga att förena skräck med skratt inför döden – en kombination som utmanar vår tids försök att tämja det tragiska.

Till viss del är oron begriplig. The Northman visar ocensurerat barnoffer, slavbränning och hänsynslösa ritualer – handlingar som vikingarna såg som ärofyllda, men som för oss är ren barbari. Shippey poängterar att sagorna medvetet ”fråntar offren deras röster” och låter våldet tala för sig självt: brutaliteten är inte ett olycksfall, utan själva avsikten.

Ritualer och transformation

Redan som barn invigs Amleth i en värld av rök, eld och rå kraft. I en mörk hall fylld av dunkla skuggor och fladdrande lågor kryper han och fadern på alla fyra, omgivna av rytmiska trummor och vargylanden. För en kort stund släpper de taget om sin mänsklighet och kliver över tröskeln till djurens och gudarnas värld. Som vuxen, driven av hämnd, går Amleth ännu djupare in i denna värld. Han ansluter sig till en bärsärkarkult där krigarna, nakna och klädda i djurhudar, försätts i trans kring en flammande eld. Under en ritual där människan smälter samman med rovdjuret mässar prästen:

Era björnsjälar brinner i människokroppar. Fenrisulvens söner, slita er fria från ert kött! Vargar ska yla i Odens storm. Krigare ska falla för björnens klor. Vi slåss oss fram till Valhall tills vi återfår vår mänskliga form. Utan fruktan ska vi dricka blod ur fiendens sår. Tillsammans rasar vi över slagfältets lik. Krigets fader befaller er! Byt era hudar, bröder! Slaktvargar! Bärsärkar! Bli ett med ert raseri!

Bärsärksritual. Foto: Focus features

Inför rollen som Amleth läste Alexanders Skarsgård bland annat Children of Ash and Elm (2020) av arkeologen Neil Price, filmens historiska rådgivare. I boken beskriver Price att dessa ritualer uttryckte en djup och genuin tro hos vikingatidens människor. Bärsärkarnas ceremonier syftade till att lösa upp gränserna mellan människa och djur, för att frigöra en ursprunglig och skrämmande kraft. Gränsen mellan verklighet och myt var ”tunn och porös” – två världar som gled samman på ett sätt främmande för vårt rationella sinne.

Filmen utmärker sig genom en ovanligt detaljerad och autentisk skildring av fornnordiska ritualer, klädsel, miljöer och magiska föreställningar – resultatet av ett nära samarbete med Neil Price och aktuell historisk forskning.

I The Northman skildras hur Amleths egna möten med magi driver honom skoningslöst djupare in i mörkret. I en dimhöljd hydda står en sejd-kvinna (Björk) och förkunnar hans blodröda framtid; hennes ord blir den sista länken som binder honom vid hans tragiska slutpunkt.

Så sluts cirkeln kring Amleth, där magins och ritualernas krafter bildar den sista kedjan som drar honom mot avgrunden.

Ödet och hjältemodets kärna

Författaren Kevin Crossley-Holland, som är en av de främsta experterna på äldre anglosaxiska texter, framhåller att anglosaxarna – och i bredare germansk tradition även vikingarna – såg livet som styrt av en obeveklig kraft, ödet. Friheten låg inte i att undgå kraften, utan i hur man valde att möta den:

Fate goes ever as it must. The only element of choice perceived by the Anglo-Saxon mind appears to have been the way in which a man reacted to his destiny.

J.R.R. Tolkien betonar i Beowulf: The Monsters and the Critics (1936) att det nordiska hjältemodet handlar om förmågan att kämpa vidare trots vissheten om undergång. Denna fatalism gav modet en nästan kosmisk dimension – även gudarna var medvetna om sitt slutliga nederlag men valde ändå att strida. Tolkien ser detta nordiska hjältemod som ’the great contribution of early Northern literature’, ett ideal om mod som sätter viljan att kämpa i centrum, och menar att det är lika relevant i vår tid som i forntiden.

Enligt Tolkien var detta heroiska ofermōde [övermod] farligt och destruktivt snarare än idealiskt. I essän The Homecoming of Beorhtnoth Beorhthelm’s Son kritiserar Tolkien händelsen vid slaget vid Maldon år 991 e.Kr., där earlen Byrhtnoth av övermod (ofermod) och stolthet medvetet tillät fienden att passera floden för att få en ”rättvis kamp”, trots att det innebar säker död och onödiga förluster för hans män. Efter Byrhtnoths död uttrycker hans män dock ett trotsigt hjältemod i undergången, något Tolkien återger poetiskt:

Heart shall be bolder, harder be purpose,
more proud the spirit as our power lessens!
Mind shall not falter nor mood waver,
though doom shall come and dark conquer.

Men tragedins innersta punkt är inte kraften i sig, utan hur den krossar illusionerna om vilka vi är och varför vi lever. Filosofen Simon Critchley skriver i Tragedy, the Greeks, and Us (2019) att tragedins smärta består i insikten om att livet styrs av krafter bortom vår kontroll – en insikt som alltid kommer för sent för att förändra vårt öde, vilket han kallar tragedins ‘epistemologiska gap’.

Denna tragiska insikt blir särskilt smärtsam för Amleth när han konfronteras med det största sveket i sitt liv.

Tragedins kärna: Illusionens krossande

Tragedin når sin höjdpunkt när hans mor, drottning Gudrún (Nicole Kidman), avslöjar sitt svek. Hon bekänner att hon aldrig älskade Amleths far. Hennes kärlek har alltid tillhört Fjölnir, brodern som mördade hennes make. För Amleth betyder detta mer än förräderi. Hela hans existens, hans hat och hans hämndbegär, har varit byggt på en illusion. Detta avslöjande krossar honom; det rycker undan fundamentet för hela hans existens och identitet. Precis som Critchley beskriver är det insikten om sveket – och förlusten av det han trodde var sant – som driver hjälten till tragedins absoluta gräns:

Tragedy is not about ignorance, but about the knowledge that comes too late, when action is no longer possible.

Amleths val blir ännu mer komplext genom relationen till Olga (Anya Taylor-Joy). Hon erbjuder ett alternativ till hämndens destruktiva väg: trygghet, kärlek och framtid. Olga symboliserar det liv Amleth aktivt väljer bort – ett liv där han inte längre behöver vara krigare, utan kan leva i fred med familj och barn. Hans avvisande av detta liv gör tragedin ännu djupare. När han står inför möjligheten att lämna kampen och bygga ett nytt liv med Olga eller att återvända och möta Fjölnir, väljer han med öppna ögon sin egen undergång.

Tolkiens begrepp ofermōde passar perfekt för att beskriva Amleths val: hjälten är så driven av ära och öde att han tappar proportionerna och förlorar sig själv. Tolkien är noga med att påpeka att hjältemodet i norr inte är blint eller oreflekterat, utan ofta förenat med en medvetenhet om dess höga pris. Han ser detta hjältemod som ‘indomitability’ – förmågan att fortsätta kämpa trots vissheten om nederlag – men varnar samtidigt för att detta lätt slår över i destruktivt övermod, vilket tydligt speglas i Amleths tragiska beslut. Shippey understryker också hjälteidealets djupa ambivalens: det är både inspirerande och farligt, en ständig balansgång mellan mod och självförgörelse.

Det är denna paradox som gör Amleth och vikingahjälten fascinerande än idag. I vår moderna värld, präglad av trygghetsdyrkan och maximerad livslängd, påminner vikingen oss om ett annat ideal – att en bra död ibland är viktigare än livet självt. Hellre brinna starkt och kort än länge med svag låga. The Northman föreslår att det kanske inte är livets längd som betyder mest, utan hur vi väljer att leva och dö.

En hall bortom alla världar

Amleth och Fjölnir faller båda vid Hekla, i en sista strid där ingen överlever. Deras död är inget nederlag, utan ett trots mot det oundvikliga – den enda frihet de hade kvar. Det är precis det tragiska mod Simon Critchley beskriver: en människa som ser sin maktlöshet men ändå accepterar den utan att tveka. Deras val uttrycker längtan efter ett liv där varje handling är absolut, varje ögonblick betydelsefullt. Ett ideal som känns främmande i vår bekvämlighet, men kanske ändå lockar oss mer än vi erkänner. Ett ideal som erkänner livets komplexitet:

The tragic hero is a problem, not the solution to a problem. The hero is a riddle, not the solution to a riddle. The human being in tragedy is both an agent and the one acted upon, both innocent and guilty—something baffling, incomprehensible, and monstrous.

Eller kanske är det som Tom Shippey skriver, att vikingens tidlöshet ligger i detta ideal: att kunna ta emot döden med ett skratt när allt hopp är ute. Shippey pekar på att detta makabra skämtlynne ofta återkommer i fornnordisk litteratur, som ett sätt att bevara värdighet även när allt hopp är ute. I Jómsvikingasagan avrättas flera krigare efter ett nederlag, men vägrar visa fruktan – en av dem ber bödeln hålla undan håret från nacken och rycker sedan undan huvudet, så att bödeln hugger av sina egna fingrar. Den dödsdömde skrattar och konstaterar kallt att ingen Jómsviking böjer nacken för en fiende. Även i döden kan vikingen få sista skrattet – ett trots som gör hans nederlag till den slutgiltiga segern.

Den nordiska visheten i Hávamál sammanfattar detta ideal:

Fä dör, fränder dör,
en dag dör också du.
Ett vet jag som aldrig dör:
domen över den döde.

Minnet av ett väl levt liv är den enda verkliga formen av odödlighet vikingen kunde hoppas på. Amleths val speglar detta perfekt: han väljer döden aktivt eftersom det är det enda sättet han kan leva ett liv värt att minnas. Han vet att ödet är oundvikligt, men också att han har kontroll över hur han möter det. Vikingarnas dödskult, där en våldsam död i strid eftersträvades, gav dem en avgörande psykologisk fördel i krig. De stred med en hänsynslöshet som få andra kunde matcha.

Neil Price betonar att viljan att dö i strid förstärktes av tron på Valhall – en plats där man efter döden fick fortsätta kämpa vid Odens sida. Eftermälet förvaltades genom skaldens sång, och att finnas utanför berättelsen var ett öde värre än döden. Att bli kallad níðingr – niding, feg stackare – var den största förnedring en människa kunde uppleva. Äran och skammen stod sida vid sida i vikingatidens moral – ett gott eftermäle krävde alltid modet att riskera allt.

I Ragnar Lodbroks dödssång, beskriven av Tom Shippey i Laughing Shall I Die, uttrycks detta ideal med perfekt klarhet. Ragnar ligger ensam och döende av ormbett, besegrad och omgiven av fiender. Trots detta är hans sista ord fyllda av trots och glädje:

The gods will invite me in, in death there is no sighing…
The hours of life have passed, laughing shall I die.

The Northman slutar inte med skratt, men med samma okuvliga trots. På Heklas svärtade sluttning drar Amleth sitt sista andetag, med blicken vänd mot himlens bottenlösa djup. Ur mörkret stiger bilden av Olga fram, ansiktet skimrande av ett milt ljus, med deras barn i famnen – en framtid han valde bort.

The Northman. (Foto: Focus features)

Ovan honom öppnas en port i själva rymdens svärta, en bländande tröskel till en hall bortom alla världar. Ur ljuset rider hon – valkyrian – skimrande rustad, med hår som eld i vinden; en dödsängel, men ändå en ängel. Hon sänker sig mot honom, vänder sedan tillbaka, åter in i Valhalls ljus. Men på avstånd blir det oklart: rider hon ensam? Bär hon med sig endast Amleths själ, eller även Fjölnirs?

För oss som lever nu, ett millennium efter kristendomens ankomst, kanske den porten är stängd. Kanske spelar det ingen roll vem valkyrian valde. Porten sluts långsamt och lämnar oss kvar i stumheten av mörker. Men vikingen visste något vi ofta glömmer: att mod inte handlar om att längta efter döden, utan att hungra efter livet. I en tid präglad av trygghet, riskminimering och att till varje pris förlänga våra dagar är kanske just vikingens mod vad vi behöver mest – att välja vår väg och bära dess konsekvenser fullt ut.

Därför lever vikingen kvar inom oss. Som trummor, trummor ur djupet.

Ivar Arpi

---

Källförteckning

Eggers, R. (Director). (2022). The Northman [Film]. Focus Features.
Critchley, S. (2019). Tragedy, the Greeks, and Us. Pantheon Books.
Crossley-Holland, K. (2009). The Anglo-Saxon World. Oxford University Press.
Price, N. (2020). Children of Ash and Elm: A History of the Vikings. Basic Books.
Shippey, T. (2018). Laughing Shall I Die: Lives and Deaths of the Great Vikings. Reaktion Books.
Tolkien, J. R. R. (1936). Beowulf: The Monsters and the Critics. Proceedings of the British Academy, 22, 245–295.
Tolkien, J. R. R. (1953). The Homecoming of Beorhtnoth Beorhthelm’s Son. In Essays and Studies (Vol. 6, pp. 1–18). Oxford University Press.

---

Länk till soundtrack

Jag rekommenderar för övrigt det helt magnifika soundtracket till filmen. Musiken lyfter verkligen ett antal scener.

---

Prenumerera på eller stötta Rak höger

I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)