Strategin är att tysta meningsmotståndare

När drevet inte lyckas få tyst på misshagliga röster hör de av sig till arbetsgivare. Får de kritik så svarar de med anklagelser om hat. Det är inte såhär offentligheten ska fungera.

Foto: Malte Mueller/Getty images

Jag har ofta fått frågan om jag har avstått från att skriva saker på grund av hot eller repressalier. Mitt svar har varit att om jag tycker att någonting är fel så måste jag skriva det, annars kan man inte vara skribent. Det står jag fast vid. Men jag har blivit belagd med munkavle en gång. Och accepterat det. Det skäms jag för i dag. 

Det var i slutet av 2015 och migrationskrisen var fortfarande akut. Flera advokater deltog mycket aktivt i debatten. Det var svårt att slå igenom med kritik mot den förda migrationspolitiken, trots att alla kunde se att den var ohållbar. Samma dag som Sverige sent omsider införde tillfälliga gränskontroller skrev Viktor Banke, en av de mest högljudda advokaterna: “Vi måste börja se den här situationen för vad den egentligen är. Människor som vill skydda sitt överflöd från att flyktingar ska få ta en del.” (151112) Det var omöjligt att med politikens hjälp reglera migrationen, påstod han.

Viktor Banke @ViktorBanke

Vi måste börja se den här situationen för vad den egentligen är. Människor som vill skydda sitt överflöd från att flyktingar ska få ta del.

En annan asylrättsjurist var minst lika aktiv. Emma Persson, som på sin hemsida anger sina specialområden som “brottmål, familjerätt, migrationsrätt och socialrätt”, hade under lång tid skrivit om behovet av öppna gränser.

Hennes ideologiska bas och irritation på polisen var också tydlig redan då. Ett axplock från hennes twitter: “Polisen borde kanske pausa sitt hat mot vänstern. Sluta trakassera de som hjälper människor på flykt”,  “Fan va jag hatar högern”, “Noterar att de som försvarar polisen oftast är vit medelklass. Vit medelklass som haft lite eller ingen kontakt med polisen” och “Får så mycket bra vibbar av Vänsterpartiet. Vill bara få det fört till protokollet”.

När jag skrev om vänsterextremisters hot och våld mot meningsmotståndare 2014 relativiserade hon det hela: “Är glad att det finns s.k extremvänster, vanlig vänster, sossar m.fl som demonstrerar mot fascism. Det är dessa vi kommer minnas som hjältar, ej liberala ledarskribenter var gärning är att muslimhetsa och bana väg för SD/andra fascister”.

Samma mönster upprepades tre år senare när den liberale debattören Fredrik Segerfeldt skrev en artikelserie om vänsterextremt våld. Persson ifrågasatte att det ens var ett problem. Varför skriver du inte om högerextremism i stället? Han svarade att ingen håller högerextremister om ryggen, men det gör en inte försumbar andel i etablissemanget med vänsterextremister.

När hon så kallades in som migrationsexpert i Aftonbladet reagerade jag. Bakgrunden var att Moderaterna ville upprätthålla Dublinförordningen och neka inträde till asylsökande som kom från säkra EU-länder. Det var omöjligt och bröt mot asylrätten, påstod Emma Persson: “Vi riskerar då att utsätta personen för fara”. Journalisten nämnde ingenting om att Persson tagit tydlig ställning offentligt i asylfrågan, och andra angränsande frågor. Även om hon inte är engagerad i något politiskt parti har hon en tydlig politisk agenda, precis som vilken annan opinionsbildare som helst. Ingen annan expert rådfrågades heller. Rubriken var “Regeringen, M och Kd får kritik för utspel och förslag”. Så var tidsandan 2015. 

Jag skrev då: “Att Aftonbladet tar in en politisk aktivist som ‘expert’. Borde väl inte bli förvånad”. Jag länkade senare en del av hennes uttalanden och skrev sedan ironiskt: “Oberoende, faktabaserad asyljurist som i dag används som expert i Aftonbladet. Ideologi maskerat till juridik.”

Då tog det hus i helvete. Emma Persson började mejla mina chefer. Det jag skrivit kunde inte ha haft annat syfte än att skapa ett drev mot henne. Hon krävde en formell ursäkt av Svenska Dagbladet och att de skulle se till “att detta inte upprepar sig mot mig eller någon annan igen”. Jag kallades in på möten med dåvarande chefer som var mycket nervösa. Jag förklarade att jag ansåg att det var viktigt att granska slagsidan bland dem som tillfrågades som experter i media. Visst hade jag haft en raljant ton, men poängen var tydlig, och jag citerade hennes egna uttalanden. Mina chefer överlade med varandra och meddelade sedan att jag hädanefter inte fick svara Emma Persson, inte skriva om henne, inte ens på ett sätt som kunde tolkas som att det hade med henne att göra. En ursäkt framfördes från SvD:s chefer till Persson. Jag tvingades radera mina tweets och min Facebookstatus.

Jag skäms än idag sex år senare. Jag hade precis fått barn och just fått mitt livs första fasta jobb, så jag ville inte bråka med mina chefer. Men jag borde ha stått på mig. Jag skrev inget felaktigt. Jag startade inget drev. Det var dels en kritik av hur journalister väljer vilka de ringer in som experter, dels en kritik av en asylrättsjurist som låter sin titel maskera en politisk agenda.  

Medan jag tystnade och slutade gå i svaromål, eftersom jag hade munkavle, fortsatte Persson att skriva om mig så gott som varje vecka, med god spridning från sin stora följarskara. Jag har någon enstaka gång bett henne att sluta skriva om mig så ofta och nedsättande, men utan resultat. Bara häromdagen skrev hon att seriösa kanaler borde se över om de överhuvudtaget ska bjuda in mig, eftersom jag enligt henne tyckte fel i en fråga. Finns det inga chefer att ringa får man gå till uppdragsgivarna i stället.

Spola fram till de senaste dagarnas händelser. Viktor Adolphson,  yttre befäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm och @Yb_Sodermalm på Twitter, beskrev hur en grupp unga män hade rånat en döv kvinna på hennes telefon. Polisen hittade de misstänkta och det visade sig att fyra av dem hade utvisningsbeslut, men att dessa inte hade kunnat verkställas. De släpptes sedan i brist på bevisning. “Att de fyra med utvisningsbeslut inte kan återbördas till sina hemländer är ett större och svårlöst problem”, skrev Adolphson. 

Detta ogillades av Emma Persson. “Ser att det största poliskontot är igång igen med att beskriva specifika händelser. Trodde polisen skulle sluta med det. Eftersom såväl brottsoffer som misstänkta kan känna igen sig och eventuellt identifieras.”

Emma Persson @AdvokatEmma

Ser att det största poliskontot är igång igen med att beskriva specifika händelser. Trodde polisen skulle sluta med det. Eftersom såväl brottsoffer som misstänkta kan känna igen sig och eventuellt identifieras.

Detta är inte första gången Persson kritiserar poliser på Twitter. Hon har återkommande under flera år försökt få tyst på twittrande poliser. Polisen Mikaela Kellner var ur tjänst och låg och solade i Rålambshovsparken i Stockholm när hon plötsligt bevittnade en mobilstöld. Hon sprang ifatt tjuven och grep honom. Bilden på gripandet spreds över världen. Bikiniklädd polis tar tjuv på bar gärning. Medan gemene man förmodligen kände sig tryggare av Kellners påpassliga ingripande, var advokat Persson desto mer kritisk: “Undrar alltid hur poliser är utanför soc medier när jag ser sånt här och annat och då blir jag mkt rädd.”

Många ifrågasatte Perssons uttalanden, bland annat en polis. Det skulle hen inte ha gjort. Persson agerade på precis samma sätt som hon gjort i mitt fall: Hon hörde av sig till polisens chefer som bad polisen att ligga lågt. Det påverkade polisens arbetssituation och hen gick till jobbet med en “klump i magen”. Det fick polisen att ta ett steg tillbaka från Twitter, eftersom hen inte vill riskera att hamna på ett obekvämt samtal igen. Och precis som tidigare: Persson påstod att det var ett “hatdrev” som pågick mot henne, men medan polisen tystnat så fortsatte hon att skriva oräkneliga tweets om det hela.

Tillbaka till debaclet som tog sin början med @YB_sodermalms tweet. Som ett svar på Emma Perssons kritik mot den, formulerade Hanif Bali en minst sagt spetsig tweet.

Hanif Bali @hanifbali

Utvisningsmigranter brutalt rånar en hjälplös kvinna med funktionsnedsättning. Gissa vad den intersektionellt feministiska vänsterns älskade @AdvokatEmma heta take är? Jo, att @YB_Sodermalm är problemet för gärningsman kan känna sig utpekad. Hur slut är man som människa då?

Men den måste läsas i sin kontext. Både Bali och Persson har haft en hård ton mot varandra genom åren, och de befinner sig på varsin sida i en politisk konflikt. Persson har opinionsbildat mot högern och för öppna gränser i många år. Som ett exempel blev hon för ett par år sedan ordförande för Flyktinggruppernas riksråd (FARR), som enligt sig själva arbetar för att “stärka asylrätten”. Hon har sedan fortsatt som ledamot. Hanif Bali har varit, och är fortfarande, för en mer restriktiv migrationspolitik. Detta är bara den senaste dusten i en långdragen konflikt.

...

Apropå att höra av sig till arbetsgivare. I gårkväll svarade hon på en tweet av Joakim Söderström, VD för Säkerhetsbranschen, med att han deltar i ett “vidrigt drev”, utsätter henne för “hat och otrygghet” och att hon ska höra av sig till hans styrelse. Återigen blir en meningsmotståndares jobb måltavla.

Detta är ett sätt att tysta meningsmotståndare. Det ser alltmer ut som en systematisk strategi – tycker man fel ska man hålla tyst. Men när Hanif Bali kritiserade henne kallade hon det för ett demokratiskt problem (se tweeten nedan).

Jag vågar påstå att alla som ägnar sig åt opinionsbildning i offentligheten någon gång har gått över gränsen och uttryckt sig för hårt, tillspetsat eller raljant. Jag har gjort mig skyldig till det, Hanif Bali också och även Emma Persson. Vi är alla offentliga personer som deltar i debatten, även om vi har olika yrkesroller i grunden. Om man då får mothugg kan man inte backa från den rollen.

Jag anser egentligen inte att just denna tweet av Persson var särskilt problematisk. Som jurist har hon länge kritiserat poliser som twittrat om pågående rättsfall, och detta kan tolkas som bara ännu ett exempel på det. Men mot bakgrund av hennes tidigare uttalanden och ideologiska ställningstaganden blir poängen i Hanif Balis tweet tydlig: Varför reagerar du på att polisen skriver om ett brott, i stället för att reagera på att någon utsatts för ett brott?

Persson går in i och ut ur rollen som jurist som det passar henne. Hon utnyttjar advokatrollen för att bedriva opinion, men använder den samtidigt som en sköld mot kritik. Uttrycker man sig raljant – eller bara kritiskt – mot henne är det hat och drev, men hon raljerar gärna över andra. Som när ett flyktingboende brann i Boden 2016. Då tyckte hon att vi som då jobbade på SvD:s ledarsida var misstänkt tysta (vilket inte ens var sant). Hon jämförde med hur vi hade kommenterat massövergreppen i Köln.

Implikationen var förstås att vi endast brydde oss om händelser när gärningsmännen hade utländsk härkomst, men inte när offren hade det. Själv misstänkte hon att massövergreppen i Köln hade planerats av rasister: “@forsvarsakerhet det känns så fishy, nästan som att ngn med rasistiska motiv styrt upp. Men OBS, bara spekulation!”, skrev hon några dagar efter att det som skett redan bekräftats.

I röran som pågår nu försöker Persson komma åt Bali genom att göra Moderaterna uppmärksamma på det som sker på Twitter. Hon ska höra av sig till partisekreteraren, skriver hon, och pingar in andra partiföreträdare.

Emma Persson hävdar att Balis tweet skapade ett drev. Kanske har hon rätt i det – gudarna ska veta att alltför många på Twitter älskar att hoppa på ett skenande tåg. Men de senaste dagarna har Persson skrivit ett stort antal tweets om Bali, medan han skrivit en (1) om henne. Hennes följare har hakat på. Så vem är det som drevar? 

Parodiskt nog försökte Niklas Ekdal ge henne stöd på DN Kultur, genom att kalla Bali för en clown. Men eftersom han återgav Balis tweet fick han också en släng av sleven, en släng av drevet. Efter en klassisk twitterstorm backade DN och gick ut med en darrande rättelse.

Emma Perssons strategi ger resultat. Jag belades med munkavle. Sveriges största dagstidning ber om ursäkt. Poliser jag har pratat med har tystnat. Vissa vågar inte uttala sig av rädsla för att förlora sina jobb. Andra är rädda för vänsterdrevet.

Till och med den som försöker nyansera, med kritik åt båda håll, som Joakim Söderström gör, ska släpas med till rektor för uppläxning.

Ingen ska behöva vara rädd att bli av med jobbet för att man säger vad man tycker. Eller rädd för att bli hotad. Vare sig Hanif Bali eller Emma Persson. Twitterstormar och drev verkar vi dock få leva med, men det man kan göra för att minska risken för att utsättas, är att själv inte delta.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)