Susanna Birgersson: Att sälja sin livmoder är omoraliskt
Surrogatdebatten har fastnat i frågan om den havande kvinnan verkligen gör det av fri vilja. Men få tycks bry sig om huruvida det är gott och rätt att hyra ut sin livmoder och sedan sälja barnet.
Jag surfar runt på de amerikanska surrogatförmedlingarnas hemsidor och läser den ena surrogatprofilen efter den andra. Jag försöker förstå vad som får friska, välmående, psykiskt stabila kvinnor, med familj och välordnade liv, att bära ett barn i nio månader för att sedan ge bort det. Pengarna är väl en anledning. Förutom ersättning för alla slags utgifter och inkomstbortfall, ger en fullföljd graviditet någonstans runt 50 000 dollar. Det är inte lite pengar, men det är heller inte jättemycket. Det räcker inte som förklaring.
Gemensamt för alla presentationerna är att kvinnorna säger sig brinna för att hjälpa barnlösa par att få barn. Många uppger att de på nära håll har sett hur plågsamt det var för en väninna eller syster att inte kunna få det barn hon längtade efter. Och detta väckte tydligen hos dem en önskan att bistå, inte systern eller väninnan utan totalt främmande människor att uppfylla sina barndrömmar. En del längtar särskilt efter att hjälpa homosexuella män, får man veta. Och maken eller partnern tycker alltid att det är en superidé.
Redan här blir man fundersam. Vilket slags man tycker att det är en superidé att frun jobbar extra som bebisproducent åt folk varken han eller hon har någon koppling till? Att hon utsätter sig för medicinering och hormonella humörsvängningar, eventuella och kanske svåra förlossningsskador, blödningar, illamående och foglossning, att hon går med på att genomgå en abort om fostret inte är friskt, om det råkade bli för många – eller om beställarna helt enkelt ändrar sig? I en intervju med den självständiga brittiska journalisten Louise Perry berättar den amerikanska aktivisten och surrogatkritikern Jennifer Lahl om hur rika kinesiska par väller in i Kalifornien. Många av dem startar flera surrogatprocesser samtidigt, för att öka chansen och snabba på processen. Om fler än en graviditet lyckas, beordrar de ofta att övriga graviditeter ska avslutas. Man undrar vad för slags föräldrar sådana människor blir…
Lahl berättar också att risken för komplikationer är betydligt högre vid surrogatgraviditeter, sådant som havandeskapsförgiftning, för tidig födsel och förlossningsdepression.
Vad driver den kvinna som påstår sig vara beredd att ta sådana risker och göra alla dessa uppoffringar för främlingar; främlingar som kanske är bra människor, men kanske inte, främlingar som kanske kommer bli bra föräldrar, men kanske inte?
Jag utgår från att motivet är kraftigt överdrivet i en del av presentationerna. För somliga handlar det nog trots allt mest om pengarna. Annars är det svårt att förklara varför det huvudsakligen är kvinnor i låginkomstskiktet som “brinner” för att utsätta sig för detta. Av någon anledning finns det ju väldigt få läkare, jurister, miljonärsfruar eller företagsledare bland surrogatprofilerna, men desto fler sjuksköterskor, hemmafruar, militäranställda och soldatfruar, servitriser, marketingassistenter och så vidare. Ändå kanske några faktiskt är uppriktiga i sina presentationer och verkligen hyser en djupt känd önskan att skapa barn åt dem som inga har, uppfyllda av glädje över att medverka till någon annans barnlycka. Hur ska man se på dem?
Många delar av surrogatfrågan är enkla: Det är självklart klandervärt att köpa en graviditet av en fattig kvinna från ett fattigt land som bär andras barn för att kunna försörja sig själv och sina egna barn; hon som måste stänga av sitt känsloliv för att inte sörja barnen som försvann. Det är frånstötande med paren som köpt tvillinggraviditeter och utan samvetsbetänkligheter utsatt en annan människas kropp för en hyperextrem påfrestning. De Hollywoodkvinnor som bara inte ids belasta sin egen kropp med barnets själva tillblivelse, de förtjänar inte att vara mammor, alls. Så långt, enkelt.
Men de där kvinnorna som av alldeles egen fri vilja önskar vara surrogatmödrar, de som längtar efter det, som tycker att det är en berikande upplevelse – visst måste det vara moraliskt problemfritt att köpa en graviditet av en sådan kvinna?
Jag ska strax svara, men låt mig först ställa en annan fråga:
Får man sälja sig som slav?
Det var John Stuart Mill, socialliberalismens fader, som ställde frågan. Alltså, får man välja att avtala bort sin frihet och varje framtida möjlighet att använda sin frihet? Nej, det får man inte, ansåg Mill. Staten bör dessutom ingripa när människor ger upp sin frihet, och därmed kan liberaler till exempel försvara tvångsvård av missbrukare.
Frågan om man får vara sin egen slavhandlare undersöker en av gränserna för den liberala friheten. En annan gräns är den som markeras av den så kallade skadeprincipen: Du får göra vad du vill så länge du inte skadar någon annan. Dessa två budord, du skall icke ge upp din autonomi och du skall icke skada andra, utgör den smala inhägnad i vilken de flesta liberaler befinner sig. Och det är också här de flesta etiska diskussioner i offentligheten förs. Innanför inhägnaden är den vanligaste typen av frågor: ”Har NN verkligen valt detta själv?” och ”Hur stor är risken att handlingen är ett resultat av påverkan och tvång?”. I debatten om prostitution till exempel är förbudsförespråkarnas främsta argument att de allra flesta prostituerade antingen är direkt tvingade, eller av olika omständigheter så psykologiskt skadade att deras val inte kan betraktas som ett fritt val. De som vill tillåta prostitution hävdar att kvinnor minsann är myndiga individer, fullt kapabla att själva avgöra hur de vill använda sina kroppar. Det räcker gott att straffbelägga tvång, våld och trafficking
Frågan om det är rätt att prostituera sig, att sälja sin kropp, att för pengar tillhandahålla intimitet – den frågan avfärdas som moralistisk och irrelevant i den liberal-minimalistiska moralfilosofiska debatten.
I samma lilla inhägnad utspelar sig debatten om surrogatmödraskap. Förespråkarna framhåller kvinnans fria vilja och obegränsade rätt att fatta egna beslut: ”Hon vill verkligen vara surrogatmamma. Hon brinner för det.” Eller, som åtskilliga par som anlitat en surrogatmamma vittnar om: ”Vi har en så himla fin relation och hon tyckte att det kändes jättemeningsfullt att bära och föda vårt barn.” Medan motståndarna menar att den lilla grupp som faktiskt gör det av egen fri vilja inte kan tillåtas legitimera en tjänst som enligt marknadens logik till övervägande del kommer att utföras av kvinnor vars fria val är starkt begränsat av fattigdom.
Sällan hör man någon ens diskutera om det är gott och rätt att hyra ut sin livmoder och sedan sälja barnet. Frågan om friheten är alltings början och slut.
Men förutom att gruppen kvinnor som verkligen älskar att bära andras barn är för liten för att legitimera hela den växande surrogatindustrin, är själva handlingen omoralisk – och det alldeles oberoende av hur glad och förtjust surrogatmodern skulle vara över att låna ut sin kropp. Vissa gåvor är nämligen alldeles för stora för att ge bort till främlingar. Och dit hör att vara gravid, dit hör barn! Det är ett gränslöst beteende att låta inplantera främlingars könsceller i sin livmoder, att med sin kropp ge liv till ett barn, genomgå stor smärta och äventyra hälsa, liv och underliv för människor man inte känner.
Det är inte en god handling att medverka till att frambringa ett barn som omedelbart slits bort från sin enda kända trygghet. Vid vanliga förlossningar är det, enligt vården, mycket viktigt att barnet så snabbt som möjligt återförenas med mamman. Surrogatbebisar däremot ska fortare än kvickt avlägsnas från den person som precis fött fram dem. Forskningsresultaten är osäkra, eftersom bebisar inte kan berätta hur de känner, men mycket tyder på att det är enormt belastande för ett nyfött barn att tas från sin mamma.
Den skenbart kärleksfulla självuppoffringen är också en aningslös ansvarslöshet gentemot den egna familjen:
Amerikanska Shanna St Clair berättade nyligen för Daily Mail om sina erfarenheter av att sköta graviditeten åt kändiskvinnor. En var varm och snäll, en annan var kall och elak, och vid den sista förlossningen var hon nära att dö. Men hon ångrar ändå inte sina surrogaterfarenheter.
Shannas egna barn var alltså en hårsmån från att förlora sin mamma, men själv ångrar hon inget. Det är en förbryllande inställning, omoralisk, skulle jag säga. Erfarenheten borde naturligtvis ha fått henne att omvärdera beslutet. I stället exponerar hon ofrivilligt den falska altruism som präglar retoriken i hela surrogatindustrin.
I Sverige är surrogatmödraskap förbjudet. Fast det är bara själva förfarandet som inte får ske i Sverige. Det går alldeles utmärkt att åka utomlands och ordna med barnet för att sedan få det juridiska på plats hemma i Sverige. Trots att det är olagligt att betala föräldrar för att få adoptera deras barn, ser tingsrätten mellan fingrarna på surrogatarrangemangen och ordnar snällt med närståendeadoptioner. I praktiken är det alltså ett sanktionerat tillvägagångssätt. I andra länder, som inte tillåter kommersiellt surrogatmödraskap, godkänner man i konsekvensens namn inte heller närståendeadoptioner av barn som tros ha tillkommit på det sättet. I Danmark till exempel. Men i Sverige översteg den här typen av adoptioner vanliga adoptioner redan 2018.
Och starka krafter vill riva de sista hindren, däribland RFSL förstås, men också det största regeringspartiet.
I förra årets valrörelse frontade en lång rad högprofilerade moderatkvinnor en kampanj för att legalisera altruistiskt surrogatmödraskap. ”Jag kan bära ditt barn”, löd budskapet från bland andra Filippa Reinfeldt. Nu är väl Reinfeldt själv i ärlighetens namn lite väl gammal för att bära någons barn, men hon gjorde sig bra i sammanhanget, den tidigare statsministerfrun. Och säkert finns det andra i kampanjen som faktiskt är beredda att infria löftet, om Moderaterna väl får igenom legaliseringen. Partiet har även gjort ett stort nummer av att surrogatmödraskap är en rättighetsfråga, alltså att det är en viktig rättighet för kvinnor att själva få bestämma om de vill bära andras barn eller inte. Som kvinnorättighet betraktad är den minst sagt perifer, men i vårt moraliska universum kan man argumentera så utan att bli utskrattad.
Nästa kampanj kanske kan vara att högprofilerade moderatmän kampanjar för kvinnors rätt att sälja sex? “Jag kan vara din…” Ja, ni får fylla i själva.
I frågor som har med kön, sexualitet och reproduktion att göra råder det i vår kultur en syn på kroppen som något avskilt från resten av personen. Jag är inte min kropp, däremot har jag suverän bestämmanderätt över den, jag och ingen annan. Det är en dualistisk, nästan gnostisk syn på människan. Människans verkliga kärna är något bortom kroppen, som ibland rentav är fel i förhållande till kärnan, den sanna essensen. Inställningen till sex präglas av en extrem uppdelning mellan jaget och kroppen. Det jag väljer att göra med min kropp påverkar inte mitt jag, om jag inte vill det. Det finns inget att vara rädd om, varken hos sig själv eller andra. Så kallat samtycke är fribiljetten. Inställningen till abort är att jag bestämmer över min kropp – inte att jag faktiskt är min kropp och att det som händer i min kropp händer i mig, med mig, och att det händer något med mig vare sig jag avslutar eller fortsätter graviditeten. Det är samma uppdelning som gör att människor som anlitar surrogatmödrar tycker sig betala för en tjänst, samma uppdelning som gör att surrogatmödrarna själva tror sig utföra blott och bart en tjänst. Därför talar heller ingen av dem öppet om känslorna inför barnet i magen, om det moderskap som kroppen går in i. Om hormonerna som efter förlossningen skriker efter ett barn. Allt fokus ligger på surrogatmoderns medvetna beslut att glädja mottagarparet. Kroppen är bara ett kärl, ett ting, ovidkommande.
Det är en våldsam alienation av det mänskliga varats kroppsliga dimension.
Surrogatdebatten belyser vår avsaknad av en moral med något verkligt innehåll, något bortom upphöjandet av individens fria val. Det finns inget sätt att avgöra vad ett gott liv är. Och inget är vackrare än att på dödsbädden kunna säga ”I did it my way”, vad det nu var man gjorde på sitt eget vis. Men någonstans, djupt ner, under all politisk korrekthet och inlärd värdegrund, begravt under tjocka lager sedimenterat tankegods från upplysningen, så vet vi att tingens ”är” inte kan frånkopplas deras ”bör”. Vi vet att den som bär ett barn under sitt hjärta i nio månader är barnets mamma, och därför som utgångspunkt bör vara det. Vi vet att vissa saker inte får vara till salu. Att vissa rum ska vara fredade från kommers och rovdrift. Att man inte får ge bort vad som helst till vem som helst. Att kroppen är helig.
Så låt mig vara tydlig: Att bli gravid i syfte att ge bort barnet, är en omänsklig och omoralisk handling. Att betala för att någon ska handla så är en omänsklig och omoralisk handling.
Susanna Birgersson
En tidigare text med ett liknande tema:
Susanna Birgersson: Hur mycket kostar ett judiskt ägg? (26 mars)
Välkomna, alla nya prenumeranter!
Hemskt roligt att så många nya prenumeranter har hittat hit. Ni är varmt välkomna! Det är tack vare er som jag och de andra på Rak höger kan fortsätta vara självständiga röster.
För er som ännu inte har blivit betalande prenumeranter har vi nu en rabatt på 20 procent! Då får ni ta del av allt material och kan delta i diskussionen.
Varje tisdag släpps ett nytt avsnitt Rak höger
Varje torsdag släpps ett nytt avsnitt av Under all kritik.
Varje söndag publiceras en text.
Ungefär var tredje vecka publiceras en text av Susanna Birgersson.
Om andra texter och poddar tillkommer så får det väl ses som en bonus.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Oj, vilken text, förutom att surrogat mödraskap är djupt obehagligt så ger texten upphov till en rad funderingar, vilka inte formuleras så lätt
Efter födseln av ett beställt barn kan situationen likställas med att modern dog vid förlossningen. En olycka så tragisk och smärtsam för babyn har jag alltid fått höra/läsa eftersom babyn förlorat den enda anknytning den har då den inte längre hör moderns hjärtljud, känner doft och hör den välbekanta rösten. Denna tragedi ska man alltså med flit upprepa systematiskt.
Det går inte ihop för mig. Så andra intressen bedöms väga tyngre än barnets- barnlösa pars barnlängtan, livmoderbärarens profit, eller livmoderbärarens självförverkligande och bild av sig själv som lyckobringare! Alla dessa skäl är sprungna ur ren egoism. Och vi behöver inte mer egoism i vårt samhälle.