Susanna Birgersson: Ert firande av abort är barbariskt

Folkfest i Frankrike när aborträtten blev grundlag. Nu vill M skriva in den i EU:s rättighetsstadga. Trots att stödet är grundmurat. Men jublet blir omänskligt när det handlar om något så tragiskt.

Ljusprojicering på Eiffeltornet 4 mars efter att aborträtten blivit grundlag. Foto: Dimitar Dilkoff/Getty images

Det var en högtidlig stämning i Sveriges radio när Europakorrespondenten rapporterade från Frankrike härom veckan. Församlade i Versailles röstade en överväldigande majoritet av de franska parlamentarikerna för att grundlagsskydda aborträtten. Uppfriskade av historiens vingslag förkunnade den svenske EU-parlamentarikern Tomas Tobé och två av hans partikamrater kort därefter att Moderaterna vill att aborträtten skrivs in i EU:s rättighetsstadga. “Det handlar om de värderingar vi vill ska genomsyra Europasamarbetet”, som Tobé skrev på Aftonbladets debattsida (8/3). Liberalerna hakade blixtsnabbt på, förstås.

Som bekant pågår också en svensk grundlagsutredning där en av frågorna gäller aborträttens status. Särskilt moderater, liberaler och centerpartister brinner för att införa grundlagsskydd. Och miljöpartister, förstås.

Det är utvecklingen i USA som förskräcker, får man veta. Men det som skedde där är ju snarast det motsatta: aborträtten var i princip grundlagsskyddad, men efter decennier av hätsk polarisering i frågan, ogiltigförklarades den dom som fungerat som konstitutionellt skydd.

Varken i Frankrike eller Sverige finns det någon betydande opinion för att förbjuda abort. Enligt SOM:s stora attitydundersökning vill endast 7 procent av svenskarna begränsa rätten till fri abort, en siffra som under 20 år fallit långsamt, från ungefär 13 procent vid millennieskiftet. Stort, stabilt och växande – så kan man beskriva stödet för aborträtten.

Foto: SOM-institutet/Göteborgs universitet.

Men om opinionen av outgrundlig anledning svängde drastiskt och vi fick politiker som faktiskt ville begränsa aborträtten, skulle det ske genom att veckogränsen flyttades neråt, viss fosterdiagnostik förbjöds, kuratorsamtal blev obligatoriska, och annat sådant. Och inget av det kan förhindras i en grundlag eftersom tilltagen var för sig inte kan anses hota aborträtten.

Så varför larmar svenska och europeiska politiker så mycket? Varför all denna feministiska iver att skriva in aborträtten i våra grundlagar? Det handlar om att ange sin position, att signalera sin identitet, att markera avstånd till alla som eventuellt hyser en avvikande uppfattning. I Frankrike liksom i Sverige. Kättare, var ni än är, här har ni den rätta läran.