Susanna Birgersson: Hur mycket kostar ett judiskt ägg?
Rötter är viktiga – för vuxna, inte för barn. Barn anses vara en fortsättning på individens självförverkligande. Därför kan kändisar sitta och skratta i tv om hur de skar bort mamman ur barnets liv.
“Skulle man kunna be om att få ett judiskt ägg?”
Jodå, det gick bra. De två männen hade bestämt att deras barn skulle få en judisk uppväxt – och då var det viktigt att mamman var judisk. Eller närmare bestämt, att ägget var judiskt. Någon mamma skulle ju pojken inte ha.
I SVT-programmet som både heter och leds av Carina Bergfeldt, berättade Sveriges förnämste festfixare och hans partner om hur det gick till när de skaffade barn i USA med hjälp av äggdonator och surrogatmamma. Bergfeldt ställde fjäderlätta frågor och Mat-Tina satt bredvid och fnissade. Det var bisarrt. Inte minst för att det är ett tillvägagångssätt som är olagligt i Sverige. Förvisso alltmer normaliserat men trots allt fortfarande olagligt. Men lagen är en sak, det mest bisarra var det där med ägget. Å ena sidan är en mamma något man inte behöver, inte som person, inte som annat än genetiskt material (och därefter, i nio månader, som livgivare och medskapare). Bortsett från längd och sjukdomshistoria spelade det heller inte så stor roll vilka övriga egenskaper äggdonatorn hade, berättade paret. Å andra sidan var det helt avgörande att hon var av rätt etnicitet, fast den är osynlig.
Hur kan ursprung vara så totalt ovidkommande och så fullkomligt essentiellt, på samma gång?
Episoden är belysande för en märklig dikotomi i samtiden.
Ursprung är viktigt i den mån det hjälper den vuxne mannen att förverkliga sig själv, och det gör han genom att skaffa ett barn med gener från sig själv eller sin partner och en okänd kvinna med rätt etnicitet. Ursprung är samtidigt helt oviktigt för barnet som blir till. Barnet vet inget – kan inget veta! – om den kvinna vars gener präglar hans sätt, preferenser och personlighet. Hans mamma. Det ursprunget har pappan valt bort åt honom.
Det inbjudna paret berättade att sonen ibland får frågan om han saknar sin mamma: ”Då säger han att han är född i Amerika och att han har två katter och två pappor.” Flabb från Tina och Carina. Och så var det med det. Inga problem alltså. Bara gulligt och modernt.
Rötter är inte viktigt, inte för barn i alla fall.
Eller?
För tio år sedan bestämde sig journalisten Josefin Olevik för att skaffa barn på egen hand. Hon tog nattåget till Köpenhamn och lät sig insemineras med sperma från en donator. Nio månader senare föddes sonen Abbe och hon beskriver det själv som sitt livs bästa beslut. Historien finns berättad i boken Den befriade familjen (Weyler 2016), som också är en faktabok om att bilda familj som ensamstående.
I samband med boklanseringen och bara några veckor innan ensamstående kvinnor i Sverige fick rätt till insemination, intervjuades Josefin Olevik i DN (4/3-16). Det hela lät ganska odramatiskt, ganska lyckligt, och som om det enda som behövde förbättras var det omkringliggande samhällets öppenhet inför att familjer kan se väldigt olika ut. Men det var inte lika lätt och okomplicerat som Olevik föreställt sig, berättar hon nu i en öppenhjärtig krönika. Det visade sig att omgivningen var oväntat öppen och tolerant. De flesta accepterade faktum och sa varken bu eller bä om hennes val att skaffa barn utan en pappa. Det som överraskade den ensamstående mamman var i stället hur viktigt det var för hennes son att få klarhet i vem hans pappa var. Redan som tvååring funderade han och satte ihop egna teorier: Var pappa död? Var det morfar? Senare spekulerade han i om det ändå inte var Harry Potter. Eller målvakten i det danska landslaget, kunde det vara han? Mammans svar om att det inte riktigt fanns någon pappa men däremot en man som delat med sig av sina bebisfrön, var inte tillfredsställande, och pojken bestämde sig för att det fanns en pappa. En pappa i Danmark. Men det var en pappa som han inte hade möjlighet att kontakta förrän han fyllt 18 år.
TIll skillnad från det muntra gänget hos Carina Bergfeldt så erkänner Josefin Olevik att rötter är, eller kan vara, viktiga.
Härförleden gick jag in på SVT play för att hitta något historierelaterat program till min 7-åring. Men det fanns inget på som hade med historia att göra, inte för barn, och nej, dinosaurieprogram är inte historia. Jag letade vidare på UR play. Det fanns i stort sett inget där heller. Det jag hittade var för äldre barn och det mesta var antingen urtramsigt, eller byggde på att nutida ungdomar färdas till andra tider, alternativt att historiska skeenden laddats med magi och övernaturlighet. Normala, lättbegripliga, berättande, mer eller mindre dramatiserade program om Gustav Vasa, om Drottning Kristina, om brandskattningen av Visby, om reformationen, om utvandringen till USA, vad som helst – det finns inte. Av de där drygt åtta miljarderna har ingenting använts till att producera kunskap om Sveriges historia för mitt barn.
Det finns oräkneliga seriösa program för historieintresserade vuxna. Rötter är viktigt! Men inte för barn.
Etiken kring barn och ungdomar i dag handlar uteslutande om rättigheter. Rätten att att vara som man vill, att klä sig som man vill, rätten att inte bli ifrågasatt, rätten att bli hörd, att få ligga med vem man vill, om hen vill, att få definiera sig själv, som det heter, att få vara med och bestämma i skolan, att få utforma sitt lärande efter sin egen personlighet och allt vad det är. Detta är att vara sig själv, påstås det. Rättigheter – men aldrig rötter. Jag tror att denna ensidiga betoning på rättigheter kopplade till identitet är skadligt, alldeles särskilt för barn och unga, alldeles särskilt i vår tid.
Rapporterna om hur dåligt ungdomar mår är så många att man nästan blivit blasé: Det är väl så det är att vara ung, det har väl alltid varit jobbigt, varför kan de inte bita ihop och kämpa på, som vi gjorde?
Ja, varför kan de inte det?
Dagens tonårsgeneration lever i ett slags hyperversion av den ungdomstid som vi lite äldre minns. Grupptrycket är nu ständigt närvarande, genom pratapparna på mobilen, dygnet runt. Pornografi är inte en tummad tidning utan en outsinlig ström av ofta våldsamma intryck, några knapptryck bort. Flickor i dag mäter sig inte med de snyggaste tjejerna i klassen utan med de mest perfekta influencerkvinnorna på hela internet, som de har i fickan, hela tiden. Den som börjar funderar över sin könstillhörighet eller umgås med tankar på självsvält, kastas av algoritmerna ut i ett universum där ekot från de egna tankarna dånar från alla håll.
Vad behöver alla dessa ungdomar? Mer rättigheter, svarar samtiden. Mer kunskap om sina rättigheter!
Men kanske är det inte mer rättigheter de behöver, utan starkare rötter. Tänk om rötter till och med har blivit viktigare i dag, i den hårt pressande verklighet som vår tids ungdomsgeneration befinner sig i.
Tänk om tillhörighet, stabila familjer, goda relationer med föräldrar som tar på sig rollen som auktoriteter – tänk om det skulle göra sårbara ungdomar mer motståndskraftiga? Tänk om nära relationer med far- och morföräldrar skulle hjälpa rotsystemet att utvecklas. Tänk om grundliga historiekunskaper skulle ge mer stabilitet till en ung människa än ännu ett föredrag från RFSU. Tänk om Moa Martinssons och Ivar Lo Johanssons skildringar av vuxenblivande hade bidragit med fler meningsskapande perspektiv än de evinnerliga fantasyberättelserna där huvudpersonen framför allt är egensinnig och går sin egen väg.
Men rötter är något besvärligt eftersom vi i det här landet numera har så olika slags rötter. Fast vi försöker att inte säga det för ofta, tycker vi dessutom att en del rötter är problematiska. Och när alla medborgare ska betraktas som lika mycket svenskar, kan vi inte prata för mycket om rötterna, det skulle ju kunna uppfattas som att vissa medborgare trots allt är mer svenska än andra. Så när nu alla inte har samma ursvenska rötter, är det bäst att vi inte talar om rötter som något viktigt alls, eller hur? Det är så vi gör i Sverige. Om inte alla kan ta del av det goda, låtsas vi att det goda inte är gott - eller inte finns. Vi har inte ens ett kulturarv – vi “kulturarvar” som Riksantikvarieämbetet började säga för några år sedan, för att kunna omdefiniera betydelsen av vår historia. Och om inte alla barn kan växa upp i en stabil familj låtsas vi att det inte är särskilt viktigt för barn med en stabil familj. Det är i själva verket den förtryckande kärnfamiljsnormen som är problemet. Så behändigt! Och så kräver vi i stället högljutt och indignerat att en ”likvärdig skola” ska skapa jämlikhet av de mest skilda förutsättningar.
Det går sådär, måste man säga.
Alla är olika och alla har rätt att vara som de är och leva sina liv som de vill – det är den etik som vårt samhälle numera vilar på, det är den etiska kärnan. Men det är ingen etik i egentlig mening, för den säger inget om hur man ska ta hand om sig själv och hur man tar ansvar för sitt liv, den säger inget om hur man respekterar andra människor på djupet, eller om hur mänsklig gemenskap kan uppnås. Det är den totala rotlöshetens anti-etik.
Den logiska följden är att man utan att skämmas kan sitta i tv och prata om hur man valt att ens barn ska ha judisk börd – men samtidigt skratta åt att barnet inte har någon mamma. Man kan skoja om hur man hyrt in sig hos en annan kvinna (jo, de sa “hyrt in sig”) för att direkt efter förlossningen ta bort barnet från denna enda person det har en anknytning till. Ta barnet från den person vars kropp var redo att amma och ge fortsatt närhet. Det är individualismens iskalla ändstation.
Susanna Birgersson
Om ni missade…
För ett tag sedan välkomnade jag Susanna Birgerssons som skribent här på Rak höger. Om ni vill läsa lite om varför jag tar in andra skribenter och en intervju med henne kan ni göra det här på länken nedan.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|