Susanna Birgersson: Kvinnokroppen framställs som en kvinnofälla

Allt färre får barn, och allt fler får färre barn. Inte undra på det, när vår kultur gör allt för att avskräcka kvinnor från familjelivet. Vårt samhälle är sjukt, i akut behov av tillfrisknande.

Foto: Getty images

Förvånad tittade min biologilärare på mig: ”Vad sa du?” Jag upprepade frågan: ”Men när ska man ha samlag om man vill bli med barn då?” Vi hade sex- och samlevnadskunskap, som det hette då, och alla eleverna satt böjda över en schematiserad månadscykel. Läraren hade precis berättat att dagarna före mens var risken väldigt liten för att bli gravid. Men mitt 14-åriga jag ville hellre veta när chansen var som störst. Jag tyckte att det var vackert och fascinerande med gravida kvinnor. Förläget, eller om det bara var förvånat, pekade läraren ut de fertila dagarna. 

Det var då, nästan 30 år sedan. Man kan nog säga att inget har ändrats sedan dess, eller rättare sagt, att utvecklingen har fortsatt. Unga flickor kan mer om sex än vad vår generation kunde. De har erfarenheter av sådant vi inte ens tänkt på, och många vittnar om att man som flicka förväntas tycka att det är tipptopp med strypsex. Möjligheten att bli gravid omtalas fortfarande uteslutande som en risk, och något man ska lära sig att eliminera. Är olyckan framme finns möjligheten till abort. Det är helt okontroversiellt att förskriva hormoner som ska stoppa ägglossningen i tonåriga flickkroppar. Helt oproblematiskt. Strunt samma att det kan göra flickor nedstämda, kanske till och med deprimerade. Ungdomskulturen är, precis som kulturen i övrigt, kroppsfixerad och sexualiserad. Kroppen är avskuren från reproduktionen, hormonellt och emotionellt, sex är löskopplat från kärleksrelationer.

Försöker vi ens knyta ihop sexualiteten med reproduktionen på ett positivt sätt?