Susanna Birgersson: Marken rämnar under Västvärlden
De universella mänskliga rättigheterna kunde inte ersätta kultur och samhörighet som fundament. Det vet vi nu. Marken rämnar och vi behöver en ny grund att stå på.
Det är som att man kan höra hur kontinentalplattorna glider ifrån varandra. Ett olycksbådande muller övergår i ett vanvettigt dån när berget slits isär. Vulkaner sprider hetta och död. Havet forsar in, tar över det som en gång var land. Som med många naturkatastrofer tycks det gå både oerhört långsamt och fruktansvärt fort.
Året som gått sedan 7 oktober 2023 är som en film om den politisk-geologiska utveckling som pågått under hela efterkrigstiden: de stora rörelserna tydligt skildrade, de oåterkalleliga förändringarna klart tecknade, förödelsen smärtsamt uppenbar.
Ett litet tag såg det ut att kunna hålla ihop. Mänskliga, individuella, universella rättigheter och internationella konventioner skulle bilda fundamentet. Men kontinentalplattornas rörelser kunde inte betvingas genom det ideologiska bygge som uppfördes ovan mark. Det mångkulturella samhällsprojektet slits isär.
Det fanns de som såg och förstod tidigare än andra. Den brittiske politikern Enoch Powell var en sådan. Redan 1968 höll han det tal som gått till historien som ”Rivers of Blood”. Han visste hur stormen av kritik skulle äventyra hans karriär, men sa ändå vad han såg: att invandringen av stora grupper människor utan anknytning till Storbritannien, skulle förändra samhället till oigenkännlighet. Man kunde se tendenser redan då, man har kunnat se det alltmer sedan dess, och idag, när hundratusentals Hamassupportrar öppet samlas och visar sitt hat mot allt vad Storbritannien traditionellt stått för, borde ingen kunna förneka att Powell gjorde rätt som varnade.
Även om hans förutsägelser naturligtvis inte har uppfyllts till punkt och pricka – han var trots allt inte någon profet – fick han mer rätt än fel ifråga om hur demografin skulle förändras, hur segregationen skulle gestalta sig, hur våldet skulle öka och tryggheten minska, hur motsättningarna skulle växa och vanliga britter känna uppgivenhet och främlingskap. Men trots dessa uppenbara konsekvenser låter den brittiska Labourregeringen invandringen fortgå, precis som Toryregeringen innan dess. Hundratals, ibland tusentals, illegala båtmigranter stiger i land varje vecka på de brittiska öarna. Och alla som söker asyl ska få sin sak prövad. Det står ju i konventionerna. Det finns ingen insikt om att även den med asylskäl skulle kunna vara fientligt inställd till det västerländska samhället.
Marken rämnar – samtidigt går många politiker fortfarande visslande framåt med blicken fäst i skyn.
Powell var noga med att poängtera att det fanns invandrare som vinnlagt sig om att integreras, men varnade för en migration som var så stor att majoriteten av dem inte skulle kunna integreras. Gemene man höll med – när Gallup frågade runt fick han medhåll av 74 procent, och bara 15 procent tyckte att han hade fel. Men ingen i etablissemanget lyssnade. Dagen efter talet fick han sparken ur skuggkabinettet av Toryledaren Ed Heath. Och även om många tror att Tory vann valet 1970 till följd av Powells tal och linje i invandringsfrågan, fick väljarna raka motsatsen. Precis det slags invandring som Powell varnade för har nu skapat ett Västeuropa som slits sönder av etniskt kodad kriminalitet och antisemitism. I Sverige, liksom i Storbritannien, men även i Frankrike, Tyskland, Nederländerna – ja, listan har vuxit lång.
Hatet mot Israel ropas ut från utomhusscener, hatet mot ”sionister” skanderas i demonstrationstågen, hatet mot judar manifesteras i hyllningarna till de Iranstyrda mördarsekterna Hamas och Hezbollah. I söndags förklarade en namnkunnig demonstrationledare i Malmö att “det ligger i judars gener att mörda”. Public service och de etablerade medierna underlåter för det mesta att rapportera om hatet. Lite israelkritik får man väl tåla!
Över hela landet, liksom i resten av västvärlden, högtidlighölls den 7 oktober av Palestinaaktivisterna, alltså årsdagen för när 1200 israeler slaktades av euforiska terrorister, då kvinnor våldtogs och lemlästades i timmar – innan de dödades, och då 250 människor bortfördes som fångar till det underjordiska helvetet i Gazas tunnlar. Den dagen anses nu markera ett nytt kapitel i “motståndskampen” – värt att fira här i väst. Vem vill stötta en sådan motståndskamp? I stad efter stad vittnar människohaven i svart, vitt, grönt och rött om att svaret är: Alldeles, alldeles för många.
Många inom vänstern låtsas som att 7 oktober knappt hänt, eller som att våldtäkterna, tortyren, massakern och terroristernas eufori inte avslöjar vilka man allierat sig med. I stället lägger de kraften på att underblåsa föreställningen om att Israel skulle begå ett bestialiskt folkmord, att dödandet i kriget med Hamas, Hizbollah, Houthis och Iran är urskiljningslöst. För övrigt är dessa aktörer ofta hela frånvarande i deras tal, och motparten framställs endast som en värnlös civilbefolkning. Politiker och opinionsbildare gör vad de kan för att ge ytterligare bränsle till massorna. Detta gäller såväl partiledare och toppolitiker på vänstersidan, akademiker på våra universitet, samt redaktörer på landets största morgontidning.
Vid riksdagens öppnande satt blonda aktivister i Palestinafärger och visade stolt upp sina rödmålade handflator, en triumferande symbol som anspelar på lynchningen av två judar som gått vilse och hamnat i händerna på palestinska poliser under andra intifadan. På Gustav Adolfs torg i Göteborg dansade barn, utklädda som terrorister, framför en flagga med ordet ”intifada” – alltså urskiljningslösa terrorattacker mot judar. “Globalize the intifada” är ett slagord för vänstern i den engelskspråkiga världen, och judar runtom i västvärlden vittnar om att det märks.
Gräns efter gräns överträds.
Kontinentalplattorna dras isär. Hånleende islamister står hand i hand med nyvänstern vid avgrundens rand. Den gamla ordningens väktare ränner runt och försöker tvinga ihop kontinentalplattorna med plåster. Men det är för sent. Vi behöver en ny grund att stå på.
Susanna Birgersson
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tack för dina insiktsfulla texter. Jag har två vuxna barn och jag ser en mörk framtid för dem om vi ickebarbarer inte gör motstånd mot islams imperialism.
Skrämmande läsning men tyvärr är allt sant!!!