Susanna Birgersson: Mediernas statistik skymmer ondskan
I tidningarnas dödssiffror från Israel ingår både förövarna och offren. Det är som att inkludera lägervakterna i dödssiffror från Förintelsen. Den sortens statistik skymmer ondskan vi nu bevittnar.
Bomberna faller över Gaza. Efter Hamas kidnappningar och bestialiska massmord på israeliska män, kvinnor, barn och åldringar, är reaktionen från Israel hårdare och mer omfattande än någonsin förr.
Och som på en given signal, bara något dygn efter massakern, började medierna rapportera om stigande dödstal. 1 100 döda i Israel och i Gaza, kunde Dagens nyheter rapportera på måndagsmorgonen under vinjetten ”Israel-Palestina-konflikten” (en vinjett som senare har ändrats till det mer rättvisande “Kriget Hamas-Israel”). Dagen efter berättade Ekot att nu var dödssiffran uppe i 3 000.
I sådana siffror ingår såväl de nu uppskattningsvis 1 500 ihjälskjutna infiltratörerna, som unga flickor som våldtagits och sedan avrättats, spädbarn, småbarn, 10-åringar, 12-åringar, 14-åringar... Det samlade dödstalet blir ett sorgset ackord som ska få oss lyssnare och läsare att känna att ”åh, så hemskt alltsammans är”.
Men det är en statistikens manifestering av den totala relativiseringen: dödsfall som dödsfall.
I själva verket är det ju en lättnad när sadistiska mördare skjuts ihjäl. Det är även förväntat att fiendesoldater dör när en attack leder till krig. Det är självklart oerhört tragiskt när civila dör i attacker riktade mot militära mål. Men det är ren och skär ondska när islamister tränger in i Israel för att våldta, kidnappa och mörda urskiljningslöst.
Den som inte vill gradera ondska i ett sånt läge har förlorat ett slags grundläggande etisk kompass.
Förlåt för den övertydliga parallellen, men för att alla verkligen ska förstå: när siffrorna över antalet döda i koncentrationsläger sammanställdes, inkluderades inte lägervakterna som dog av sjukdom eller olyckor. Av begripliga skäl.
Medierapporteringen om katastrofen i Israel är bara det senaste beviset på att många i den svenska offentligheten har förlorat sin kompass. Tidigare har det låtit så här: Fler människor dör av halkolyckor i badkaret än av terrorism. Eller, fler människor dör i trafiken än i gängskjutningarna. Alltså: hetsa inte upp er, folk dör ju av allt möjligt hela tiden.
Dödsfall som dödsfall.
Om man behöver filosofiska verktyg för att återta den mänskliga förmågan att förstå att skilja på olycka, lidande och på ondska, kan man till exempel ta sig an filosofen Elizabeth Anscombes bok ”Intention” från 1957. Anscombe var elev och vän till Ludwig Wittgenstein. Hon verkade i Oxford och Cambridge, och hörde till de kvinnliga filosofer som fick större inflytande i och med att andra världskriget bröt ut och flera av de manliga filosoferna enrollerades i underrättelsetjänsten.
Anscombe ansåg att hennes samtid var besatt av handlingars konsekvenser, och brydde sig för lite om de bakomliggande drivkrafterna. Boken är extremt komplicerad, men det tycks mig som att det allra enklaste av bokens utgångspunkter behöver förkunnas i dag: Om en handling syftar till att döda många civila, är den fel. Om en av följderna är att många civila dör, är den inte nödvändigtvis fel. Atombombningarna över japanska städer var moraliskt förkastliga, beskjutningar av militära mål där man redan på förhand vet att många civila riskerar att dö, är en annan sak, menade Anscombe.
Man kan inte jämställa terror, som syftar till att släcka så många oskyldiga liv som möjligt, med ett lands bombningar av militära mål, som medför att civila dör. Likväl görs det alltid i all rapportering om alla krig som Israel tvingas utkämpa.
Vidare, om man behöver fler redskap för att återerövra den mänskliga förmågan att urskilja och gradera ondska, kan man läsa den judisk-lettisk-amerikanska 1900-talsfilosofen Judith N. Schklar. Hon skriver att det allra, allra ondaste som finns är grymhet: den uppsåtliga handlingen att tillfoga någon annan människa smärta, ångest, skräck, förnedring, död. Det är ondskan i sin renaste form.
Läs dessa filosofer, så att det självklara återigen blir självklart: Det är värre att dö i händerna på en skrattande terrorist, än att slå huvudet i badkarskanten. Det är en moralisk artskillnad mellan att judiska barn slaktas av jublande Hamasterrorister och att civila palestinier dör när Israel nu försvarar sig med våld.
Det som däremot förenar är att skulden ligger hos Hamas och alla som öppet eller i hemlighet stöder dessa demoner.
Susanna Birgersson
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Mycket klarsynt resonerat! Hur ska man gå tillväga för att få journalister på Svt SR DN m fl att skilja på ren ondska och försvar?
Mvh Per
Väl formulerat, som alltid av Susanna B.