Susanna Birgersson: Så gör du slut med din bokhög!
Julstressen är här: klappar, lussekatter och… en bokhylla som bågnar under vikten av de olästa böckernas anklagande blick. Men varför ha dåligt samvete för allt man inte hinner läsa?
Snart är det jul. Det är mycket som ska ordnas innan dess. Du ska kanske fixa lucialinnen och tomtedräkter, änglavingar och herdemantlar i rätt storlek till barnen. Till ljudet av Feliz navidad ska du köpa julklappar, du vill gärna hinna piska mattor och torka ur åtminstone de nedersta hyllorna i köksskåpen. Du ska jobba, vabba och svabba, gå på skolavslutningar och terminsuppvisningar. Baka lussekatter och koka citronkola. Som om inte det var nog stirrar en rad olästa böcker på dig från hyllan. Det är böckerna du fick förra julen, och som du ännu inte hunnit läsa. Du har fem veckor på dig att plöja igenom dem, för snart kommer en ny trave.
Är inte detta den verkliga julstressen?
Du älskar böcker. Bokhyllan bågnar. Du förfasar dig över hur mäklarfirmorna vänder böckerna ut och in för att de “inte ska störa intrycket av objektet”. Störa? Böcker är ju hemmets själ! Du läser högt för de mindre barnen, och är stolt över att de äldre tycks ha ärvt ditt bokslukarbeteende – vilket faktiskt är en bedrift i en tid när skärmarna ofta vinner kampen om barns uppmärksamhet. Kanske är det 2025 som du gör verklighet av föresatsen och går med i en bokklubb, för att låta litteraturen ta ännu större plats i dig. För du älskar verkligen böcker.
Men liksom allt annat vi värderar högt här i tillvaron, vidlåder ett potentiellt dåligt samvete. Strömmen av nya böcker är en oupphörlig källa till stress: hur ska man hinna? Lätt ångestfyllda ögnar vi igenom de stora tidningarnas topplistor, och försöker att inte tänka på alla de gångna årens topplistor, de halvnya böckerna, de som nominerades men inte tilldelades Augustpriset, de som man nog aldrig kommer att läsa fast de antagligen är alldeles utmärkta. Livet är kort. Så kort att och jag kommer dö utan att ha läst mer än en bråkdel av en bråkdel av allt underbart som finns tryckt och publicerat.
Oläst litteratur är olevt liv, så känns det för oss bokälskare. Eller?
Jag har faktiskt jag fått nog av bokångesten. Böcker är bara böcker. De är inte nödvändigtvis möten med det eviga. De flesta är, ärligt talat, skit. En del är intelligent skit. En del är inte skit, men likväl ovidkommande. En del vittnar om svunnen tid, men har förlorat sin kraft. Litteratur är som musik: det mesta talar inte till mig och det mesta ropar inte till mig från min egen själs djup, eller någon annanstans ifrån heller, det är bara pretentiösa språkkonster. Livet är för kort för sådant. Som den amerikanska 1800-talsförfattaren Ralph Waldo Emerson skrev, att litteratur är “en hög av substantiv och verb som omsluter en eller två intuitioner”. Och då älskade han ändå böcker.
Härom dagen ögnade jag Svenska dagbladets topplista och uppgav ett gällt hånskratt där jag stod i min ensamhet vid köksbänken. På plats åtta eller nio återfanns den danska författaren Kirsten Thorups bok Mörkret bakom dig, uppföljaren till Intill vanvett, intill döden. Boken höjdes till skyarna och en annan recensent från en annan storstadstidning citerades: det började minsann lukta nobelpris om det här författarskapet. Jag skrattade eftersom jag vet att Mörkret bakom dig är en medioker bok, en uppföljare som helt saknar nerv. Ettan var en vidrig, makalös beskrivning av en dansk kvinnas besök hos sina vänner i München, där hon får se Nazi-Tyskland inifrån ett högborgerligt hem. Tvåan? Mest tröttsam. Kvinnans själskamper efter återvändandet och stämningen i det ockuperade Köpenhamn engagerar inte tillräckligt för att man ska orka igenom hela den 500-sidiga boken.. Jag vet detta, det är inte bara en misstanke eller en vag känsla. Och jag påmindes om topplistornas irrelevans och hur mycket av litteraturen som bara rinner rakt igenom.
En vinälskare älskar inte allt slags vin – han letar efter det verkligt utsökta, det som talar till honom. Ju mer han älskar vin, desto oftare blir han besviken på det uttryckslösa, det vulgära, det övervärderade. På samma sätt borde en bokälskare inte se sig som en allätare med superkoll. Varför skulle jag behöva ha överblick över nyutgivningen, eller ha läst minst en bok av varje stor författare? Jag är en människa, inte en kultursida. Och litteraturkritiker är ett yrke, ett besynnerligt och själsligt utmattande yrke, vad det verkar – inte en förebild. Jag ska naturligtvis söka efter det som har med mig att göra, det som skapar genklang hos mig. Det är klart att jag på förhand inte med säkerhet kan veta vad som skapar resonans i just min själ, men jag kan tryggt utgå från att det allra mesta inte gör det!
Tidigare i höstas började jag läsa om Kristin Lavransdotter. Den första delen var underbar. Stram men ändå mjuk i sina beskrivningar. Kärleken och åtrån till Erlend får sin svärta och passion av sveket mot fadern, Lavrans Björgulfsson, som varit Kristins stora kärlek och förebild hela livet. Han är dessutom allt det Erlend inte är: trofast, principfast, självuppoffrande, stadigt förankrad i det givna. När Kristin så småningom får sin Erlend, när romanen flyter vidare och relationen ska stå på egna ben, faller berättelsen ihop. Eller den blir stum. För mig blir den stum. Från att ha hållit andan medan jag låtit blicken flyga över sidorna, märker jag hur jag läser allt mindre och allt mer sällan, tills en dag en annan bok har hamnat överst på nattygsbordet. Sigrids Undsets mästerverk får flytta upp på hyllan igen. Och jag är nöjd – både med upplevelsen och med beslutet att sluta läsa.
Ralph Waldo Emerson ska ha sagt att han inte kunde minnas böckerna han läst – lika lite som han mindes alla måltider han ätit. Ändå hade de gjort honom till den han var. Det är en tröstande tanke. De dikter vi försökt memorera kanske har bleknat, men de har format vårt sätt att tänka och känna. Berättelserna vi har levt oss in i har trampat upp vägar i våra hjärnor även om vi inte längre redogöra för varje enskild stig eller sväng.
Samtidigt lär Emerson också ha sagt, åtminstone enligt den svenske författaren Vilhelm Ekelund, att det bästa på de tusentals och åter tusentals sidor som ryms inom ett bibliotek, redan återfinns i ett fåtal älsklingsböcker hemma i bokhyllan. För det bästa kommer alltid ur samma källa.
Jag finner stor tröst också i den tanken. För det är så jag allt oftare känt de senaste åren. Det jag söker är variationer på samma tema.
Som barn hade jag ett halssmycke: en oval blå sten, inramad av ett tunt guldband. Tyvärr pantsatte jag det som fattig (och slösaktig) student och för detta kan jag fortfarande inte förlåta mig själv. Men det smycket, det är det jag alltid söker, det är vad min blick instinktivt letar efter när jag scrollar efter örhängen eller om jag befinner mig i en juveleraraffär. Jag vet inget vackrare, inget mer fulländat.
På liknande sätt är det med litterärt uttryckta tankar, idéer och berättelser. Genklangen uppstår bara när det skrivna ordet lägger sig tillrätta i min själs hålrum. Det händer oerhört sällan. Det är en nåd när det sker. Jag ser det inte som självklart att det kommer inträffa igen. På senare år har jag dessutom märkt det oftare i mötet med bildkonst än i böckernas värld.
Jag vet att jag kommer att läsa den danska författaren Solvej Balles hela romansvit om kvinnan som fastnat i den 18 november. Varje morgon vaknar Tara Selter till samma dag – den 18 november. Hon för bok över antalet dagar det har varit så, dokumenterar vad hon gör, dag efter dag, vad hon tänkt, och hur hon tänkt sedan, och hur hon därefter ändrat sig. Denna utveckling pågår medan alla andra människor gör exakt samma sak varje dag, eftersom den 18 november inte är en upprepning för dem. Jag läste första delen för två år sedan, i existentiell klaustrofobi, och nu är jag redo att ta mig an del två. Jag längtar efter att återse Tara, levande bland de döda, eller kanske död bland de levande – jag vet inte vilket. Jag kan inte förklara hur, men Om uträkning av omfång är den sannaste litterära undersökning av tillvaron jag någonsin läst. Det tar tid och energi att orka leva sig in i Taras kamp för att slå sig ut ur tidsfängelset och samtidigt skapa mening i isoleringen. Det är vidunderligt. Men inte särskilt trivsamt eller underhållande. Jag föreställer mig att jag kommer läsa en ny del vartannat år ungefär. Och läser jag inte mer skönlitteratur än så, så gör det inget.
Samtiden är ett ständigt brus, en forsande flod och man står mitt i den, klamrar sig fast vid ett klippsprång, för att inte dras med och drunkna, försvinna. Tidigare har jag känt att jag måste försöka hinna dricka så mycket som möjligt av flodvattnet som rusar förbi, fast det slår mig i ansiktet när jag öppnar munnen. Nu märker jag hur bruset hörs på allt längre avstånd. I stället för att paniskt försöka fånga floden, har jag börjat undersöka klippan jag står på.
Jag läser Psaltaren, den 3000 år gamla bönboken. Jag har läst den många gånger, och läser den igen och igen. Jag läser böcker om den, lyssnar på utläggningar, tappar andan och tappar hakan. Jag återvänder till de amatörteologiska böckerna av C.S. Lewis. Som 20-åring förstod jag dem inte, men nu inser jag att de redan då började forma mig. Jag läser den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer, fast jag redan läst så mycket av honom, och faktiskt borde komma vidare (tänk på floden!). Jag upptäcker ständigt nya predikanter på Youtube – men det är som med Emersons böcker: det bästa kommer alltid ur samma källa. Temperamentet kan skifta, traditionen variera, men det livgivande vattnet är alltid detsamma.
Bara en sak har jag önskat mig av min man i julklapp detta år: inga böcker. I alla fall inget nyutgivet. Inget som ger näring till den litterära FOMO som piskat mig i hela mitt vuxna liv. Om han vill ge mig en antikvarisk diktsamling av Harry Martinsson, Self Reliance av Ralph Waldo Emerson eller nästa del om Tara Selter, så må det väl vara hänt… Men det räcker nu med att försöka hinna ikapp en värld som ändå aldrig väntar.
Susanna Birgersson
Detta är ingen vanlig artikel, utan jag vill bara kort berätta om något som händer i höst, som jag tror att ni som prenumererar på Rak Höger kommer att vara intresserade av.
Den 26 november kommer jag tillsammans med en go' gäng till Norrköping! På Bron Salong & Scen, närmare bestämt. Kom dit och få en rak höger! Eller avstå… och få en rak höger.
Det blir en helkväll som kretsar kring frågan vart högern är på väg, åt vilket håll den borde vara på väg och vilka vägar som är möjliga. Tankesmedjan Oikos arrangerar, och förutom mitt anförande blir det panelsamtal med Christopher Jarnvall (SD), som är journalist och kommunalråd i Norrköping, Hans Stigsson, politisk redaktör på obundet moderat Norrköpings Tidningar, och (förmodligen) Widar Andersson, politisk chefredaktör på socialdemokratiska Folkbladet, under ledning av Arvid Hallén, vd på Oikos.
Bakgrunden är förstås att Tidösamarbetet just fyllt två år, vilket varit hoppfullt för oss som inte vill att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska ha veto över Sveriges framtid. Att vinna regeringsmakten är dock bara början. I ett land som präglats av socialdemokratiskt styre i decennier sitter föråldrad vänsterpolitik i myndighetsväggarna. För att åstadkomma verklig förändring – på djupet – måste samarbetet bestå över tid. Det krävs en vision som inte bara håller ihop partierna utan även ger högern kraft och framtidstro. En rak höger, helt enkelt.
Platsen är som sagt Bron Salong & Scen, som ligger på Holmbrogränden 1-5 i Norrköping. Biljetter kostar 150 kronor!
Ett bonuspris på 2500 kronor för Arbetarbladetmedarbetare, eftersom de får en skattesubvention på 17 miljoner kronor årligen.
Länk till biljetterna på Eventbrite finns här.
Prenumerera eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du skriver så vackert, utan att bli komplicerad. Jag snubblar aldrig när jag läser dina texter. Allt är tydligt, allt är klart, och så ärligt.
Känner igen mig i det du skriver, till och med i det du skriver om boken Kristin Lavransdotter, böckerna som rekommenderas av de stora tidningarna och de andliga böcker som verkligen lämnar spår i själen, även om jag får stor behållning av bra annan litteratur. Din text hjälper mig och många andra med mig att prioritera! TACK!