Universiteten välkomnar en viss sorts politisk aktivism
I sina remissvar i utredningen om akademisk frihet utelämnar universiteten ett antal uppmärksammade fall av cancelkultur. Om man öppet struntar i det uppenbara, vad mer utelämnas då?
Detta är del två i en granskning av hur det går med Universitetskanslersämbetets (UKÄ) utredning av den akademiska friheten vid svenska universitet och högskolor. Utredningen beställdes av utbildningsminister Mats Persson (L) för nästan exakt ett år sedan, och har kommit en bit på vägen. Läs del 1 här.
”Ett historiskt beslut.” Det kallade utbildningsminister Mats Persson det uppdrag som han i början av 2023 gav till Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Beslutet togs med avsikt att ”gå till botten” med de tendenser till tystnadskultur och cancelkultur inom högskolan som flera granskningar lagt i dagen. För att få ett säkert besked skulle ansvarig myndighet undersöka hur det är ställt med den akademiska friheten i Sverige. Utredningen fordrar emellertid ett tillförlitligt underlag.
I del ett granskade jag hur universiteten framställer sitt ”arbete med att främja och värna en kultur som tillåter fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning”. I svar efter svar upprepas att det är kollegiala strukturer som försäkrar och vaktar den akademiska friheten. Kollegialiteten är inte bara övergripande styrform: den beskrivs som en levande kultur och den ger den akademiska vardagen sin arbetsform. Det låter bra på pappret, men universiteten och högskolorna skildrar en förlorad värld snarare än den rådande. Dagens universitet präglas inte av kollegialt styre utan av New Public Management-idéer, normstyrning och mäktiga human resources-avdelningar (HR). HR har varit operativa på ett destruktivt vis i just de fall som föranledde utbildningsminister Mats Persson att initiera utredningen. Ändå är de närmast de osynliga i yttrandena. Det tycks härvidlag finnas ett glapp mellan framställningen i svaren till UKÄ och verkligheten.
Hur är det med responsen på övriga frågor? Alla universitet och högskolor ombads att inkomma med redogörelser för interna och externa hot mot den akademiska friheten. Hur vanligt är det? Vad handlar hoten om? ”Var konkreta! Var generösa!” uppmanande UKÄ.
Flera lärosäten medger att det förekommer utmaningar i undervisningssituationer. Det kan handla om ordval i kurslitteratur som uppfattas stötande, bilder som provocerar eller teorier som möter starka ifrågasättanden i studentgruppen. Högskolan i Kristianstad beskriver undervisning i litteraturvetenskap, då lärarstudenter vill få bort Robinson Crusoe (1709) med hänvisning till förekomst av n-ordet. Diskussion följer, men det klassiska verket består på litteraturlistan. Samma lärare ”hamnade i tankar om självcensur” då ett utdrag ur Dantes Den gudomliga komedin (1314) utgör diskussionsunderlag i ett senare pass. I utdraget möter Dante profeten Muhammed, varpå den förre klyver den senare mitt itu som en vass kommentar till de då pågående religionsstriderna i Italien. Läraren funderar på att "triggervarna", då det ”fanns beslöjade kvinnor i undervisningsgruppen”. Ansträngningen och oron visar sig obefogad, eftersom ingen av studenterna orkat läsa om Dantes resa ner till helvetets åttonde krets. Det är värt att notera att svaret från Högskolan i Kristianstad skiljer ut sig i konkretionsgrad. Utan reservation säger man att ”tankar om självcensur” kan styra undervisningens innehåll och upplägg.
Göteborgs universitet ger exempel på att diskussioner uppstått kring vilka kartor som bör visas eller ej, och understryker att universitetet inte ska vara en ”trygghetszon”. Vilka slags kartor det handlar om konkretiseras dock inte. Det finns risk, skriver man, att lärare självcensurerar och fortsättningsvis utesluter de ”trigger-ord” som tidigare blockerat ett undervisningsmoment. Innehåll i kurser och moment påverkas således och den fria kunskapsspridningen stöter på patrull. Liknande beskrivningar återkommer i flera av svaren. Problemet och fenomenet finns, ja. Men, och detta är ett återkommande mönster i svaren till UKÄ, situationerna beskrivs sällan som hot mot lärarens undervisningsfrihet. I stället spelas de ner till ”utmaningar” och häftig kritik ometiketteras till ”viktiga pedagogiska frågor”. Kritik är viktigt, understryker Göteborgs universitet. Och även när kritiken är skarp ska den inte förväxlas med utmaningar mot den akademiska friheten. Luleå Tekniska Universitet går längre och markerar att det är tråkigt att UKÄ talar om ”utmaningar” som något negativt. Att utmana inom akademin är positivt och kan leda till “förbättrad kvalitet” och ge “personlig utveckling.”
”Högst sannolikt upplever ett betydande antal lärare” att studenter söker påverka utbildningens innehåll och genomförande, berättar Uppsala universitet utan vidare konkretion. När så sker ska lärarlagen ”diskutera lämplig hantering”. Samma lärosäte skriver att det kan vara svårt att avgöra om dylika situationer och utmaningar har verklig koppling till principfrågan om akademisk frihet. Kanske handlar det snarare om ”arbetsmiljöproblem” eller ”personliga konflikter”?
Vid Uppsala universitet anmäldes Inga-Lill Aronsson 2019 av fyra studenter för att hon svarade sanningsenligt på en fråga om sökord på ras i gamla arkiv. N-ordet uttalades och en för läraren förödmjukande process sattes i gång. Den olämpliga hanteringen har kritiserats från flera håll. Fallet och förloppet som följde nämns inte med en stavelse i universitetets svar till UKÄ. Hade det inte med principfrågan om akademisk frihet att göra? Vilka ytterligare fall utelämnas, kan man undra?
När studenter skapar debatt och för fram synpunkter utgör det ”en viktig och naturlig del av lärosätets interna diskussionsklimat”, skriver Lunds universitet. Denna hållning klingar bekant. ”Så fort en student upplever någonting, då är det befogat. Kritik är i grunden alltid befogad” som dåvarande vicedekan Maria Björkqvist sa när jag intervjuade henne 2019 apropå ett aktuellt fall på läkarutbildningen. Då hade professor Germund Hesslow fått anpassa undervisningen om könsskillnader efter diskrimineringslagen, eftersom en student inte tyckte om det forskningsläge Hesslow redogjorde för. Samma lärosäte, samma tankegång, fast fem år senare.
Malmö universitet har färsk erfarenhet av ett fall på sexologimastern. En minoritet aktivistiska studenter hindrade undervisningen på grund av att de fann momentet om sexuella stereotyper för stereotypt. Det innehöll inte tillräckligt mycket normkritik och postkolonialism. När lärosätet sammanfattar sina lärdomar i yttrandet till UKÄ konstateras att det är viktigt med ”åsiktspluralism”. Fallet har tydliggjort hur viktigt det är:
“att kunna hantera och värna den mångfald av perspektiv som bör prägla en akademi /…/. Invändningar och ifrågasättanden är tecken på studenternas viktiga kritiska ”engagemang”.
Det är ”en resurs” i utbildning och forskning. Kanske sammanhänger denna hållning med att samma universitet i sitt strategidokument från 2022 beskriver ”en bred och inkluderande syn på kollegialitet där alla medarbetares och studenters kunskap tas tillvara på bästa sätt”. Studenter och lärare jämställs alltså. Det som inte nämns i Malmös svar till UKÄ är att bråket på sexologimastern sammanfattades i en utredning. Denna förespråkade fortbildning av hela kollegiet i just postkolonial teori och normkritik. Studenterna skulle, med råge, få precis det utbildningsinnehåll som de krävde. Rektor lovade att ytterligare stärka formerna för studentinflytande. I en krönika i studenttidningen Lundagård adresserar Jimmie Kristensson fallet i Malmö. Kristensson är vicerektor vid Lunds universitet och har särskilt ansvar för “kommunikation, kurage och karaktär”. Han förefaller vara på samma linje som ledningen i Malmö. Han understryker vikten av ett ”starkt studentinflytande” och att vi alla måste tänka efter ”hur vi vill förmedla det vi vill ha sagt". Universitetsledningarna förmedlar tydligt att de lägger sin primära lojalitet hos aktivistiska studenter, inte lärarna.
När Linnéuniversitetet ska ge svar på hur vanligt det är att den akademiska friheten utmanas internt, vänder man på steken helt och redogör för hur många som upplevt sig kränkta den senaste tiden. En sådan ”upplevelse” kan förhindra individens studier eller arbete och därmed negativt påverka upplevelsen av akademisk frihet, skriver man. En kreativ tolkning av begreppet akademisk frihet, minst sagt, där det snarare ges motsatt betydelse.
Det finns emellertid helt klart reella hot mot den akademiska friheten. Politisk styrning av utbildningens innehåll och forskningens inriktning är två konkreta hot. Universitetet är inte en myndighet vilken som, skriver exempelvis Uppsala universitet, och efterlyser ”uttryckligt stöd från riksdag och regering för att kunna bevara och förstärka sin roll i arbetet med att främja och värna den akademiska friheten.” Flera lärosäten och högskolor gör liknande markeringar. Nu handlar det om att säkra institutionell autonomi!
Till och med Linnéuniversitetet som under 2023 annonserade efter en professor med rätt teoribok i bakfickan (normkritik, dekolonialism, feminism och queerteori) säger nu att ”självständighet inom forskning och utbildning” är viktig i varje rekrytering. Malören med den egna utlysningen kommenterar universitetet, konstigt nog, inte med ett ord i sitt remissvar. I stället proklamerar Linné för UKÄ: ”Hög kvalitet i forskning uppstår inte genom regleringsbrev och statlig kontroll utan på fria lärosäten.”
Fria att kräva rätt övertygelse vad gäller normkritik, dekolonialism, feminism och queerteori? Det framgår inte.
Någon liknande synkroniserad räddningsinsats för den akademiska friheten gjordes inte i samband med besked om total omorganisering genom jämställdhetsintegrering (2016), könade rekryteringsmål eller den tydliga perspektivstyrning som ”Kunskap i samverkan” påbjöd. Sistnämnda är namnet på den proposition som Helene Hellmark Knutsson (S), dåvarande forskningsminister, lade fram 2016. I den står:
”Regeringen anser att det inte räcker att arbeta för jämställdhet inom forskningen och vid fördelningen av forskningsmedlen. I linje med regeringens arbete med jämställdhetsintegrering måste köns- och genusperspektivet bli integrerat och konstant närvarande i forskningens innehåll.”
Konstant närvarande. Ändå ingen reaktion.
Nu däremot ser man politiska hot överallt. Polarisering och ”ett högt tonläge i media” utgör två sådana, liksom att forskare ”behäftas med ideologiska agendor”, skriver Linnéuniversitetet. Samtidigt berättar man att man anordnat workshops, till och med åkt på internat, för att få till en avspänd relation mellan forskning och aktivism. Hur rimmar det?
En viss sorts ideologi, en viss sorts politisk aktivism, tycks vara högst välkommen.
Göteborgs universitet säger att det ”förekommit att forskare inom andra vetenskapsområden i debattartiklar eller inlägg på sociala medier kritiserat ämnen inom fakulteten (som genusvetenskap eller vithetskritiska studier) /…/”. Detta är alltså inte bra, menar man. I samma dokument där man alltså just slagit fast att kritik är viktigt. Kritiken är viktig, men bara om den kommer från vissa håll, inte från andra.
Umeå universitet oroar sig för att ”akademiifrågasättande röster” hörs alltmer i det offentliga och politiska samtalet. Kanske är det i just Umeå Universitet som i sin slutkläm tydliggör varför utbildningsminister Mats Perssons genom sina ställningstaganden för akademisk frihet, tycks ha träffat en öm punkt i Högskolesverige. Universitetet har inget emot uppdraget till UKÄ, säger man i Umeå. Däremot tycker man inte om ”den politiskt färgade termen” cancelkultur och woke-vänster som ministern ibland använder. I efterföljande mening säger samma lärosäte att interna kartläggningar tydligt visar att lärare avskräcks från att tala om vissa frågor, men detta bör inte omnämnas i ”förenklande slagord”. Håll därför tyst om tystnadskulturen, tack.
När utredningsuppdraget först aviserades var invändningarna främst semantiska. Någon cancelkultur finns inte, rapporterade genast Marie Demker och Erika Alm från Göteborgs universitet. På förhand. Samma Marie Demker som la in en växel för att få bort mig från jämställdhetsintegreringen vid GU. Samma Marie Demker som ville hålla diskussionen om cancel-kultur inomvetenskaplig, när doktorander på fakulteten ville arrangera öppen debatt. Erik Renström, rektor vid Lunds universitet, varnade för att utredningen kunde hamna i en auktoritär syn, “där man säger att studenterna bara ska hålla käft och lyssna på lärarna”. Samma Erik Renström som då han var dekan vid medicinska fakulteten var operativ i fallet med Germund Hesslow.
Åsa Wikforss dundrade att begreppen cancelkultur och woke är politiska redskap i kulturkriget. Den som använder dem är en konspiratorisk populist som bara banar väg för illiberala åtgärder, menade hon. Enligt Rebecka Selberg, docent i genusvetenskap, vid Lunds universitet är den dominanta diskursen om cancelkultur det stora problemet. I en diskussion i Studio Ett fastslog hon bestämt att det inte finns några konkreta exempel på cancelkultur, och om det trots allt skulle finnas var det inget Mats Persson skulle göra något åt. Det bör lämnas till forskarna själva att lösa. Problemet finns inte, men om det finns ska inte utomstående lägga sig i och försöka lösa det. Glasklart. Så till er alla som råkat ut för både tystnadskultur och cancelförsök, som hamnat i klorna på HR och känt iskylan i kollegiet: skärp er, ni har bara inbillat er. Ni har inte varit med om något. Och om ni har varit med om något, så var det nog något annat.
Vad kan man göra när organisationer förfaller och blir dysfunktionella? Det ville Albert Hirschman ge verktyg till i klassikern Exit, Voice, and Loyalty (1972). Enkelt uttryckt kan du höja din röst, framföra din kritik och berätta om missförhållanden, och du kan lämna i protest. Oftast i den ordningen. Organisationen kan emellertid inte ligga i värderingsmässiga ruiner när räddningsaktionen påbörjas – det blir som att lägga nytt golv när taket blåst bort. Det måste finnas tydlig vilja till probleminsikt och till förändring. Det är själva förutsättningen. Då finns hopp. Då är det ännu lönt att göra något. Att använda sin röst, berätta och säga ifrån är att visa lojalitet med universitetet som institution.
Jag ska inte ljuga. Att granska hur universiteten hanterar uppdraget från UKÄ, och från Mats Persson, gör mig missmodig. Det tycks viktigare att markera mot ordval än att lösa problem. Framställa sig själva i god dager. Hålla skenet uppe. Men kanske klarar Universitetskanslersämbetet av att ta tempen på den akademiska friheten i Sverige, trots högskolornas nostalgiska krumbukter och ordvrängeri. Utredningen är trots allt inte klar ännu. Kanske något ännu kan göras. Men när både voice och loyalty avverkats, och om det inte ger något resultat, då återstår bara exit.
Anna-Karin Wyndhamn
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Tack för ett gediget utfört arbete Anna-Karin.
Tja, akademisk frihet är nog inget som kan dirigeras fram vare sig från UHÄ eller från en minister på utbildningsdepartementet. Den måste odlas av fördomsfria och professionella lärare. Tyvärr, finns det inte särskilt många sådana inom högskolevärlden. De flesta som finns där är personer som inte lyckats eller haft vilja nog att ta sig därifrån. Högskolevärlden har vuxit alldeles för snabbt och kraftigt och blivit en del av välfärdssektorn - ett sätt att dölja den öppna arbetslösheten.
Det är väl OK att få framföra kritik mot saker i undervisningen. En helt annan sak att förvänta sig att bli åtlydd, dvs få sin vilja igenom. Hur skall vi kunna studera klassiska böcker skrivna i en annan tid med ett annat synsätt om man inte, för sammanhangets skull, får uttala och uttrycka de ord och tankesätt som fanns när boken skrevs?