Universiteten vill inte utreda akademisk frihet
”Var konkreta, var generösa." Så löd UKÄ:s instruktion till lärosätena, i utredningen om hoten mot akademisk frihet. Men svaren de fått är ingetdera. Utredningen riskerar därför att bli undermålig.
Detta är del ett av två i en granskning av hur det går med Universitetskanslersämbetets (UKÄ) utredning av den akademiska friheten vid svenska universitet och högskolor. Utredningen beställdes av utbildningsminister Mats Persson (L) för nästan exakt ett år sedan, och har kommit en bit på vägen.
Luften var tät i mötesrummet. Där satt jag och kollegorna på universitetets LIKA-enhet. På enheten är jämställdhet, inkludering och likabehandling ledord. Här arbetar de som bistår anmälningar om diskriminering, trakasseri och kränkning. Här bereds de planer, handläggningsordningar och riktlinjer som bestämmer verksamheten. Jag hade just framfört kritik och lite spetsigt sagt att Stödet, så kallas denna del av HR-staben, inte bara borde krama diskrimineringslagen och ständigt upprepa påbudet om aktiva åtgärder vid minsta risk. Byråkratin måste även skydda den akademiska frihet som är kärnverksamhetens själva fundament. Vad gör Stödet för lärarna när undervisning och examination är under aktivistiskt tryck, frågade jag. Det föll inte alls i god jord. ”Jag rekryterades inte hit för att bevaka akademisk frihet. Jag kan inget om den”, sa en av kollegorna, märkbart irriterad.
Bakgrunden var min rapport om så kallade ”svårnavigerade studentärenden”. Etiketten använde jag för en ny sorts anmälningar, där studenten uppfattade underkänt på en tenta, krav på kompletteringar på kursuppgifter och uppsatser som en kränkning. Med samma rubrik fångade jag upp stridslystna avbrott i undervisningen. Sådana hade det också blivit fler av, berättade lärarna. Om någon eller några studenter fann innehållet i ett moment stötande räckte det inte alltid med en kort diskussion där kritiken prövades; i stället viftade studenten med anmälan. Byråkratins maskineri rasslade i gång och läraren hamnade i process, trots att man följt både kursplan och litteraturlista. En sådan utredning lämnar spår. I nästa kursomgång undviker läraren ofta det innehåll som tidigare orsakat tidskrävande turer med samtal, förklaringar och ursäkter.
När vi satt i det där rummet hade Universitetskanslersämbetet, UKÄ, redan påbörjat sin utredning om läget för den akademiska friheten vid svenska universitet och högskolor. Diskussionen om identitetspolitik, aktivism och cancelkultur i svensk högskolesfär hade förvisso bubblat länge, men det var en granskning av Kalla Fakta som ställde frågan på sin spets. Vilket skydd har egentligen lärarna? Utbildningsminister Mats Persson ville få klara papper på läget. I början av 2023 fick myndigheten därför via ett tilläggsdirektiv i uppdrag att undersöka hur svensk högskola värnar fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande. UKÄ ska göra fallstudier, enkäter och intervjuer. Till det kommer en remissrunda där respektive universitet redogör för lokalt läge
I september 2023 håller UKÄ ett digitalt informationsmöte för alla lärosäten. De får en föredragning om regeringsuppdraget och en genomgång av de frågor som myndigheten önskar svar på. Här säger UKÄ med emfas att de vill ha praktiska svar. Litanior om den nationella regleringen eller världsläget rent allmänt undanbedes vänligt men bestämt. Vi vill veta hur ni faktiskt och rent praktiskt gör, förmedlas via Power Point. Vidare efterfrågas hur vanligt det är att den akademiska friheten utmanas internt (i situationer som uppstår inom lärosätet) respektive externt (genom påverkan av aktörer utanför lärosätet). Praktiska situationer ska vara svarets utgångspunkt, upprepar man. UKÄ vill vidare ha exempel på ovan nämnda utmaningar samt konkreta beskrivningar av hur lärosätet agerat för att värna den akademiska friheten. Vilka lärdomar gjorde ni? Ånyo understryker UKÄ betydelsen av svaren inte blir till abstrakta resonemang. ”Var konkreta, var generösa. Tänk att andra kan lära av era misstag”.
I slutet av 2023 sänder universitet och högskolor sina yttranden till UKÄ, som nu analyserar och sammanställer. Eftersom varje utlåtande diarieförs och utgör en från myndigheten utgående handling är svaren möjliga att begära ut, för den som så önskar. Det har jag gjort. I två texter ska jag beskriva glappen mellan universitetens framställning och den konkreta verklighet som utredningen efterfrågade.
Det där med att vara praktisk och konkret visar sig nämligen svårt för akademierna. Det staplas internationella överenskommelser, fördrag, nationellt lagskydd i svar efter svar. Alla försäkrar att man följer allt till punkt och pricka. Därtill följer en omfattande listning av de interna dokument och stadgar som, lovar man, säkrar en kultur för fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande. Många diarienummer blir det. Här leder Malmö universitet som rabblar inte mindre än 15 stadgar och dokument som belägg för hur väl akademiska värden efterlevs ”genom olika praxis och rutiner”. Linnéuniversitetet är inte långt efter med tolv olika strategidokument som säkerställer ett, lovar man, grundmurat skydd för forskningens frihet och god kollegialitet. ”Det kollegiala sammanhanget” är garanten för både akademisk frihet och ”högsta kvalitet”.
Låt oss titta närmare på hur det förhåller sig med just det sammanhanget. Kollegialiteten är ”en viktig bas", skriver Göteborgs universitet. ”Kollegialt ledarskap”, ”kollegialt inflytande” och en ”kollegial styrmodell” är det som skyddar den akademiska friheten lokalt i rikets andra stad. På samma vis är ”hörnstenen” vid Uppsala universitet den ”kollegiala strukturen” vid institutioner, fakulteter och vetenskapsområden. Detsamma försäkrar Lunds universitet. Där är ”kollegialitet lika mycket en arbetsform och en kultur som en styrform”. Vid Malmö Universitet utgör kollegialitet grunden för hela universitetets verksamhet, får man veta.
Det är som om den kritiserade autonomireformen (2010) aldrig ägt rum. Autonomireformen är det senaste, riktigt stora och genomgripande styrningsskifte som förändrade den svenska högskolevärlden. Reformen innebar att lagstödet för den kollegiala styrformen avskaffades samtidigt som rektor och högskolestyrelse inte bara behöll sina befogenheter, utan stärkte sin maktbas. Reformen banade väg för ett starkt genomslag av linjestyrning med tydlig inspiration från företagsvärldens management-idéer och den offentliga sektorns byråkrati. Autonomireformen var en knäck för de traditionella akademiska kollegiala styrformer, som syftat till att försäkra lärare och forskare tungt inflytande i verksamheten. När Umeå universitet i sitt svar, till skillnad från universiteten i exempelvis Göteborg, Lund, Uppsala och Malmö, flätar in kollegialiteten i ordvändningar med kvalitetssäkring, kvalitetsmekanismer, kvalitetsansvar och kvalitetsutveckling ser vi hur den lever på nåder i en annan ordning. I själva verket har svenska universitet och högskolor, oavsett vad som skrivs i yttrandena, avkollegialiserats.
Denna process har gjort att makt flyttats till HR-avdelningar såsom LIKA, där jag satt den där gången och efterlyste skydd för den akademiska friheten. Här finns de funktioner och positioner som i mjuka ordalag kallas ”Stödet”. I praktiken äger de makt och instrument för att som en professor i chefsposition sa till mig ”trycka ner regelverk i verksamheten”. HR och administrationen är inte bara är uttolkare av de lagar universitetet lyder under, utan bereder och tillämpar de interna styrdokument som reglerar hur universiteten agerar när den akademiska friheten sätts under tryck. Därför har flera av de fall inom universitetsvärlden som rönt medial uppmärksamhet handlat om HR:s makt att disciplinera lärare och forskare. I skarpt läge är det där det avgörs om du svarade rätt eller fel på en fråga som ställdes under din föreläsning. Det vet exempelvis docent Inga-Lill Aronsson i Uppsala något om, liksom professor Germund Hesslow i Lund. Det vet också forskarna Sara Johnsdotter och Aje Carlbom i Malmö och Sara Kristoffersson på Konstfack. Ändå nämns HR i väldigt liten grad i svaren. Av yttrandena att döma är de egna skyddsstrukturerna för fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande solida och välfungerande.
Det mest subtila hotet mot den akademiska friheten kommer inifrån akademin själv, hävdade Jonathan R. Cole, professor i sociologi vid Columbia, i The Great American University (2009). Cole var tidig med att kritisera dels forskningens politisering, dels expansionen av universitetens byråkratier. De skapar hot på insidan, menade han. Det som premieras är följsamhet med de direktiv som politiken sätter upp och byråkratin implementerar. Kritiker riskerar att hamna i kylan. Hellre vara försiktig, än sätta något på spel. Det skapar i värsta fall tystnadskultur och självcensur, den akademiska frihetens främsta fiender.
En ny och omfattande studie tycks ge Cole rätt. Ett stort antal forskare undersökte hur censur i forskarsamhället faktiskt fungerar i dagens värld. Den mest förekommande censuren kommer inte från externa aktörer eller staten, utan inifrån, från forskarna själva, konstaterar de. De kallar det “prosocial hänsyn”, vilket är något som sker innan forskningen bedrivits. Det handlar främst om tre former av “hänsyn”:
självcensur för att inte bli utstött och stänga karriärvägar,
omtanke om andra kollegor som därför varnas för vissa ämnesområden och frågeställningar,
samt en uttalad vilja att skydda “utsatta grupper”.
Bilden av hur cancelkultur, censur och akademisk frihet fungerar behöver med andra ord uppdateras, och ta i beaktande hur forskning visar att det faktiskt går till.
Men sådana resonemang för inte universiteten själva. Vår beredskap är god, svarar man och drar ett diarienummer till. Alla dokument är ju i ordning. Det är som om byråkratin inte är en faktor att alls väga in i resonemang om akademisk frihet. ”Jag kan inget om den”, som kollegan sa till mig.
Men visst ser universiteten och högskolorna hot. Vad dessa består av och hur universiteten skriver om fallen de faktiskt haft, handlar nästa del om.
Anna-Karin Wyndhamn
Ett tidigare poddavsnitt på temat
Välkomna, alla nya prenumeranter!
Hemskt roligt att så många nya prenumeranter har hittat hit. Ni är varmt välkomna! Det är tack vare er som vi på Rak höger kan fortsätta vara självständiga röster. Det här är vad man får:
Varje tisdag släpps ett nytt avsnitt Rak höger
Varje torsdag släpps ett nytt avsnitt av Under all kritik.
Varje vecka publiceras en text av mig, Susanna Birgersson eller Anna-Karin Wyndhamn.
Om andra texter och poddar tillkommer så får det ses som en bonus.
Låt februari ge dig en rak höger!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Svenska universitet har blivit en tummelplats för dem, som inte klarar eller orkar att ta sig därifrån. Lägg ner hälften av de samhällsvetenskapliga fakulteterna och en tredjedel av den humanistiska - ingen kommer att märka skillnaden. Satsa pengarna på naturvetenskap och teknologi med praktisk tillämpning och reducera antalet studenter.
Synnerligen dåligt av UKÄ att vända sig till universitetens ledning och inte direkt till forskare och lärare vid universiteten. Konkurrensen om bidrag är hård och lärosätena vill framställa sig som politiskt korrekta undersåtar. Det hela tycks vara en dialog mellan, å ena sidan, en byråkratisk administration vid UHÄ, å den andra, den byråkratiska HR administrationen ivrigt påhejad av universitetets ledning. Frågan om akademisk frihet är inte bara mycket viktig att belysa utan helt avgörande om vi, i Sverige, ska ha forskning och utbildning värt namnet. UKÄs undersökningen ska givetvis inte passera de grupper som medvetet begränsar den akademiska friheten utan ges anonymt direkt till forskare och lärare som själva upplever censur och den begränsade akademiska friheten. Avskaffa f.ö. den enhet som tar emot anmälningar om diskriminering, trakasseri och kränkning, liksom de omfattande styrdokument om likabehandling, jämställdhet och hållbarhet. Om en elev känner sig orättvist behandlad så kan han eller hon vända sig direkt till prefekten eller studierektor. Identitetspolitik, aktivism och cancelkultur har överhuvudtaget ingen plats i våra lärosäten. Ideologiskt styrd forskning och undervisning har vi sett nog av i diktaturer.