Välkommen till Rak höger, Anna-Karin Wyndhamn!
I dag kan jag berätta att Anna-Karin Wyndhamn blir återkommande skribent här på Rak höger. Jag intervjuar henne om detta och lite annat.
Efter uppbrottet från Bulletin behövde jag ganska snabbt hitta något annat jobb, vilket inte kändes särskilt lovande mitt i pandemin. Men jag kände mig också ganska klar med att ha en chef, om ni förstår vad jag menar. Där och då var vi några som hade sagt upp oss från olika tjänster för att göra tidning ihop, men det gick som bekant i stöpet. Jag funderar på olika sätt att starta en egen tidning, men landade i att det jag själv ville göra var att skriva och podda, inte vara chef över andra. Så jag startade Rak höger med Ivar Arpi här på Substack. Det har varit precis så givande som jag hoppades, och tack vare er prenumeranter har jag kunnat göra det på heltid.
Antalet prenumeranter växer hela tiden, och jag vill givetvis att ni ska få så mycket valuta för pengarna som det bara går. Men eftersom jag bara är en person kan jag inte göra hur mycket som helst på egen hand. Därför har jag den senaste tiden pratat med olika personer jag läser och lyssnar på med stor behållning, för att se om de kan tänka sig att medverka här på Rak höger.
I dag kan jag meddela att Anna-Karin Wyndhamn blir återkommande skribent på Rak höger. Hon är författare, forskare, programledare, föreläsare och poddare. Och min goda vän.
Nedan följer en intervju med Anna-Karin. Och i dagarna publiceras hennes första text här, som handlar om Skolverket
Varmt välkommen som skribent på Rak höger, Anna-Karin Wyndhamn! Du skickade en vänförfrågan på Facebook till mig 2014. Vi kände inte varandra. Då skrev du: “Jag arbetar mycket med frågor om makt och jämställdhet inom akademin. Här tycker du och jag sannolikt delvis olika - men det gör ju det hela så mycket roligare.” Vad hände?
- Ja, vi har väl lärt av varandra, växlat positioner om vartannat och haft roligt under tiden, eller hur? I den mån jag hade en position vid Göteborgs universitet att tala om vid den tiden, 2014, var den just inom sådant som rörde genus och makt. I den mån jag har någon position att tala om nu, är det som universitetets egen enfant terrible med doktorsgrad. Denna metamorfos har du bistått mig i, på ett förtjänstfullt vis. Tack för det. Den röda tråden i det mesta jag gjort är kritiskt tänkande. Och det var nog därför jag föreställde mig att det skulle vara stimulerande att brevväxla med dig.
När vi började skriva Genusdoktrinen ihop kände vi inte varandra. Nu när jag känner dig, och mig själv lite, vet jag att ingen av oss är särskilt konflikträdd. Vem av oss är minst diplomatisk, skulle du säga?
- Jag kan bli omedelbart förbannad och kan bränna av en mindre lyckad harang i ett mejl eller för den delen ge en avhyvling per telefon. Begår någon ett fel eller gör ett övertramp på någon annans bekostnad, vill jag gärna upplysa denna person om det. På direkten. I sådana lägen är du väsentligt snällare. Där är du diplomaten och jag kolerikern. Omvända könsstereotyper, om man så vill. Men det är å andra sidan du som varit kung på Twitter, och där är generositetsprincipen okänd så vitt jag känner till.
- Lika är vi i så måtto att ingen av oss besväras av dålig stämning. Det är så man kommer framåt, tänker jag. Det var förresten ett uttryck på Nationella Sekretariatet för genusforskning: ”Vi skapar dålig stämning” sa man och syftade på att det gärna blev sådan när någon, de, pratade om makt. Det var bara den lilla detaljen att ingen där verkade gilla mina försök att skapa dålig stämning genom att prata om makten på Sekretariatet.
Hur känns det när vissa journalister och akademiker beskriver dig som “Ivar Arpis parhäst”? För mig som patriarkal, toxisk man känns det helt naturligt. Men för dig?
- Man ville göra mig till bihang, och det irriterade mig givetvis djupt. Särskilt eftersom det ju var jag som föreslog dig ett samarbete, inte tvärtom. Det är nåt komiskt över det där: de härskartekniker man så gärna skriver om och kritiserar hos andra, tillgrips omedelbart när någon avviker från det väntade eller intar en position som inte stämmer med vad man förväntas göra eller tycka som jämställdhetsintresserad akademiker.
- Sen är det ju så att parhästar i sin grundbetydelse handlar om att kunna gå jämte varandra, för att på så vis dra väsentligt tyngre lass också i styv uppförsbacke Det är ju egentligen en vacker bild av strävan och arbete. Något som de som använt uttrycket på mig alls inte haft i åtanke.
Du var med i Liberalerna en period. När var det? Varför ringde Liberalerna till Martin Melin och inte dig när Joar Forssell skulle vara föräldraledig? (Var står du politiskt i dag?)
- Jag var med ett drygt år från 2014/2015, om jag minns rätt. Under denna period var jag ordförande för Liberala Kvinnor i Göteborg. Dessvärre kom både jag och övriga väldigt snabbt fram till att jag inte passar i ett parti. Det är det där med att foga sig till gruppen, underordna sig partilinjen. Det kolliderar med mitt kritiska tänkande och det faktum att jag i alla lägen vill värna min möjlighet att agera självständigt. Jag säger som Ernst Hugo Järegård: ”Säger regissören: gå åt höger i grupp! Då måste jag omedelbart gå åt vänster. Säger någon: armarna uppåt sträck, då tar jag genast ner mina.”
- Jag vill bedömas som individ, inte som del av ett kollektiv eller som representant för en grupp. Det ligger i mitt DNA, i min uppfostran och i allt jag gör. Så nej, jag tror inte att något parti vill ha med mig. De kommer ångra sig snabbt i så fall.
Genom dig har jag fått inblick i universitetets inre värld. Du är till skillnad från mig disputerad forskare och dessutom anställd på Göteborgs universitet. Vilka är de främsta utmaningarna, för att använda politikerlingo, inom universitetsvärlden som du ser det?
- Det handlar om att få universitetsledningarna att stärka lärarens/forskarens mandat och handlingsutrymme. Utvecklingen har länge varit den omvända: läraren ska lyda byråkratin. Detta olyckliga förhållande har bidragit till att försvaga den akademiska friheten och därmed försvåra fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande.
- Mycket av det du och jag beskrivit som en genusdoktrin, springer ju ur det sätt som ledning, administrationen och HR-kadern tolkar och genomför likabehandlingsarbete, jämställdhetsintegrering, aktiva åtgärder mot diskriminering, kränkningar och trakasserier. I en kultur, eller ett samhällsklimat, där vi allt oftare tycks kommunicerar i form av anmälningar, försvagas lärarna. De har inget att sätta mot. Och det är olyckligt av många skäl, men särskilt eftersom det gör att den akademiska vardagen, undervisningen, blir räddhågsen. Man tystnar. Tvärtemot hur det borde vara.
Många uppdragsgivare på tv, radio och tidningar har dragit i dig de senaste åren. Jag förstår varför. Men en kommentar som jag sett, och som även riktats mot mig, är ungefär “du säger att vissa perspektiv – som har med mångfald, jämställdhet och identitet att göra – dominerar. Men du är ju här nu och syns. Det betyder väl att du hade fel?” Vad tänker du om det?
- Jag tycker nog att jag har fått kämpa på rätt ihärdigt för att vara med och ibland synas. Med tiden har fler stämt in i det du och jag började kritisera för några år sedan. Jag vill säga att tiden har gett oss rätt och det är klart att det har påverkat debatten. Men, och detta är viktigt, det är fortfarande inte så att representanter för Jämställdhetsmyndigheten, Sekretariatet, forskningsråden eller DO deltar i denna diskussion. Där är det business as usual. Och det är trots allt där som makten över perspektiven finns.
Vilka tre böcker måste man ha läst, enligt dig. Du får inte svara Genusdoktrinen.
- Jag är motvalls och svarar med tre klassiska dramer: Medea av Euripides, Hamlet av Shakespeare och En Folkefiende av Ibsen. Dessa tre ger läsaren en full expose av människans vanmakt och själviskhet, men också hennes gränslösa kapacitet och mod.
Vad pratar vi om för lite i dag? Vad pratar vi för mycket om?
- Vi borde våga prata mer om klassiska dygder. Vi borde prata väsentligt mindre om perifera händelser i sociala medier.
Du är alltid väldigt välklädd. Har du någon favoritdesigner? Och har du aldrig tänkt på att jag ser ut som en slusk när jag står bredvid? Oschysst.
- Jag har ju nästan alltid Camilla Thulin på mig, så givetvis måste detta märke nämnas. I övrigt är jag extremt ofixerad vid märken. Jag tycker om en viss stil: kvinnligt och färgrikt. Sen spelar det ingen större roll varifrån plagget kommer. Gammalt eller nytt. Femtiotalet är inte ett favoritdecennium när det handlar om könsroller, men kläderna och frisyrerna var som vackrast då.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Fantastisk att ni två hittat varandra och bidrar till folkbildningen/debatten som de starka och modiga parhästar ni är.
Tack och Välkommen A-K Wyndhamn 🥰🤗