Välkommen till Rak höger, Johan Lundberg!

Rak höger växer, med fler skribenter och mer innehåll för er prenumeranter. Först ut är Johan Lundberg.

Johan Lundberg.

"Rak höger med Ivar Arpi" började som ett soloprojekt, men såhär tre år in har publikationen vuxit rejält. Nästan 21 000 prenumeranter har visat att det finns en efterfrågan på vad vi gör, vilket är otroligt roligt. Och i takt med att fler av er har blivit betalande prenumeranter kan Rak höger fortsätta att bygga ut sin verksamhet. Inom kort kommer fler nya skribenter lanseras. Först ut är Johan Lundberg, välkänd skribent och författare till ett antal uppmärksammade böcker. Till vardags, om man kan säga så, är han litteraturvetare vid Stockholms universitet. Hans texter i Axess, där han länge var chefredaktör, på 00-talet var en av anledningarna till att jag själv började skriva. Och när jag fick ett vikariat på Axess magasin 2012 var det en dröm som gick i uppfyllelse. Jag är ödmjuk inför det faktum att det möjligen inte är en lika stor dröm som går i uppfyllelse för Johan Lundberg när han nu börjar skriva för Rak höger.

Nedan följer en intervju med Johan. Och i morgon publiceras hans första text här.

Jag vill också passa på att påminna vad som gör oss annorlunda. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.

---

Intervju med Johan Lundberg

Johan Lundberg.

Varmt välkommen som skribent på Rak höger, Johan Lundberg!

Den första texten av dig som jag hittar i Mediearkivet Retriever är i Svenska Dagbladets kultursida från 9 januari 1995. Där recenserar du en då ny bok av Camille Paglia:

vars texter när de är som bäst har en närmast dionysisk karaktär, präglade som de är av ett rått, oborstat, känsloladdat skrivsätt, vars främsta kännetecken är energin, spontaniteten och den sunt skeptiska attityden till den typ av välartat, politiskt korrekt tänkande som under det senaste decenniet frodats inom de kulturella, akademiska och massmediala etablissemangen.

Det har nästan gått 30 år sedan dess. Vad tänker du när du läser det där citatet? Vann Paglia mot den politiska korrektheten? 

– Jag tänker att den där dionysiska sidan inom humaniora inte har haft helt lätt att göra sig gällande i den värld av kamrersjälar som dagens universitet har utvecklats till. Jag är stolt över att jag har stått på den förlorande sidan i den kampen sedan 1990-talet. För, nej, Camille Paglia vann inte, men hon visade sig ha rätt och hon borde med sin fantastiska bok Sexual Personae (1990) ha blivit mönsterbildande.

– Camille Paglia var tillsammans med sin före detta handledare vid Yale, Harold Bloom, en av de första att ifrågasätta den utveckling inom universitetsvärlden som jag själv då, i mitten av 90-talet kände stark skepsis mot och som jag fortsatt att kritisera på senare år, till exempel i min bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). 

Dina första böcker – som Figurationer (2009), En evighet i rummets former gjuten (2000) och Under omprövning (2011), fokuserade på konst och kultur. Jag upplevde det offentliga samtalet under det sena 00-talet och tidiga 10-talet som mer fokuserat på den sortens frågor. Men det kanske mest var ditt fel? Är offentligheten mindre intresserad av den sortens frågeställningar? 

– Att det inte är samma fokus på den sortens frågor beror nog mest på att kultursidorna i dag är intresserade av helt andra saker än den sortens idédebatt. Det finns också i kulturvärlden generellt sett ett större mått av konsensus än då. Att ifrågasätta rådande trender – vilket borde vara en självklarhet för varje land som gör anspråk på att kalla sig kulturnation – gör att man riskerar att förlora alla plattformar på ett helt annat sätt än vad som var fallet för 20–30 år sedan. Akademiskt finns det alltför många som har gjort stora investeringar i idéer och teorier som är väldigt grunda, varför man till varje pris vill undvika debatt och strypa all diskussion.

Din bok Ljusets fiender kom 2013. Den påverkade mig på ett fundamentalt plan. Många andra också. I den så klargör du hur extrema ideologier slagit rot mitt i samhället, hur de finansieras av skattemedel och vilka som ligger bakom. Vad fick du för reaktioner på boken? 

– Den fick vad man brukar kalla ”blandad kritik”. I Dagens Nyheter jämfördes den med ett polisprotokoll och läsningen av boken liknades vid att bli uppträngd i ett hörn på en fest av någon som maniskt vill berätta om allt han tycker illa om. Det är en känd taktik. Ger man många exempel till stöd för de teser man driver, så blir man liknad vid någon sorts monoman asperger-aktiv upprättare av polisprotokoll, och ger man inte många exempel så anklagas man för att vara svepande och anekdotisk. 

Nyligen gavs en tredje utvidgad upplaga ut. Det har gått tio år sedan den först gavs ut. Tar fler hoten du identifierade på allvar? 

– Det har skett stora förändringar, inte minst när det gäller islamistisk extremism. Det arbete som har bedrivits inom ramen för stiftelsen Doku, som jag var med och startade, vittnar om det. Sedan är det desto sorgligare att mycket av den legering mellan islamism och vänsterextremism som jag skrev om i Ljusets fiender har förvärrats. Särskilt med avseende på vänsterlutande antisemitism, som jag i boken diskuterar rätt grundligt, och som jag uppfattar i dag har blivit mer rumsren. Dess företrädare har paradoxalt nog blivit ännu mer accepterade i etablerade medier än vad fallet var 2013.

Du är docent i litteraturvetenskap, verksam som lektor på Stockholms universitet. Varför ska man läsa litteratur? Blir man godare, smartare och/eller snyggare av det? 

– Att leva sig in i fiktiva skildringar, gör att man får erfarenheter, ibland extrema sådana, till en väldigt låg kostnad. Och att få erfarenheter gör en förhoppningsvis smartare. Att man skulle bli så mycket godare är nog tveksamt. En fullt legitim anledning till att läsa litteratur skulle snarare kunna vara att få distans till nutiden och få möjlighet att vistas i världar och miljöer där det är mer givande att vistas.

Vilka tre skönlitterära böcker måste man ha läst, enligt dig.

– Om jag ska svara ärligt på frågan blir svaret tyvärr rätt förutsägbart: Vergilius Aeneiden, Shakespeares Hamlet och sedan någonting mer modernt: kanske Dostojevskijs Onda andar? 

Vad pratar vi om för lite i dag? Vad pratar vi för mycket om?

– Apropå den förra frågan: vi pratar för lite om skönlitteratur som kunskapskälla, som pedagogiskt verktyg – för att få förståelse för historiska epoker eller historiska händelser och skeenden. Franska revolutionen via Dickens A Tale of Two Cities; politisk extremism runt år 1900 via Joseph Conrad, Henry James och nämnda Onda andar; 1800-talets sionism via George Eliot; första puniska kriget via Flaubert, klankulturer via Dante och så vidare.

– Utifrån ett vidare perspektiv talas det för mycket om västvärldens historiska skuld – och för lite om västvärldens historia som en unik, successiv befrielse från olika former av förtryck.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)