Välkommen till Rak höger, Susanna Birgersson!
Från och med i dag kommer nya röster dyka upp här på Rak höger. Först ut är Susanna Birgersson som kommer att skriva återkommande här i spalterna.
Efter uppbrottet från Bulletin behövde jag ganska snabbt hitta något annat jobb, vilket inte kändes särskilt lovande mitt i pandemin. Men jag kände mig också ganska klar med att ha en chef, om ni förstår vad jag menar. Där och då var vi några som hade sagt upp oss från olika tjänster för att göra tidning ihop, men det gick som bekant i stöpet. Jag funderar på olika sätt att starta en egen tidning, men landade i att det jag själv ville göra var att skriva och podda, inte vara chef över andra. Så jag startade Rak höger med Ivar Arpi här på Substack. Det har varit precis så givande som jag hoppades, och tack vare er prenumeranter har jag kunnat göra det på heltid.
Antalet prenumeranter växer hela tiden, och jag vill givetvis att ni ska få så mycket valuta för pengarna som det bara går. Men eftersom jag bara är en person kan jag inte göra hur mycket som helst på egen hand. Därför har jag den senaste tiden pratat med olika personer jag läser och lyssnar på med stor behållning, för att se om de kan tänka sig att medverka här på Rak höger.
Först ut är Susanna Birgersson, tidigare ledarskribent på DN och GP, författare, återkommande skribent i Kvartal, tidigare flerårig krönikör på i Expressens ledarsida, och även hon en kort tid på Bulletin. Hon är inte bara en vän, utan även en av de skribenter jag själv helst läser.
Nedan följer en intervju med Susanna. Och i morgon publiceras hennes första text här, som bland annat handlar om liberalismens tillkortakommanden.
Varmt välkommen som skribent på Rak höger, Susanna Birgersson! Tolv år har gått sedan vi lärde känna varandra. Du var ledarskribent på liberala Eskilstuna-Kuriren, där du började 2008. Om Susanna från den tiden hade kunnat se dagens Susanna, vad hade hon sagt då?
– Jag tror att hon hade blivit lättad över att se en person som slutat vara rädd för att inte vara tillräckligt liberal, på rätt sätt, med rätt etikett. Hon hade pustat ut över att se att den 12 år äldre versionen hade fått både man och flera barn. Och hon hade inte riktigt kunnat tro att tvivlen övergetts och ersatts av en glad Gudstro.
När slutade du röka? Vad har du att säga till ditt försvar?
– Jag slutade – och slutade börja igen – när jag blev gravid. Inget vidare försvar behövs, tänker jag.
Jag minns ett samtal vi hade på pastarestaurangen Vapiano på Kungsbron i Stockholm. Det var 2014, tror jag. Du var då ledarskribent på liberala DN, och jag vikarierade på SvD:s moderata ledarsida. Du utbrast “Det här funkar ju inte, Ivar!”. Kommer du ihåg varför du sade så? (Spoiler: det handlade om migrationspoltik)
– Jag tror att det var ungefär då det hade börjat gå upp för mig att allt det jag nitiskt försvarat i flera år, med stora ord som “mångfald” och “pluralism” och “öppenhet”, hade en förfärande baksida. Jag började förstå att parallellsamhällena var på riktigt och att utvecklingen var utan återvändo – samtidigt som migrationssiffrorna pekade stadigt uppåt.
Håkan Boström, som i dag är på GP:s inte lika socialliberala ledarsida, var din kollega då. Blev det allt fler skarpa diskussioner på DN:s ledarsida där under 2014 och framåt?
– Jag minns det mer som att han och jag satt för oss själva och pratade… Men jag kommer ihåg att jag drev igenom att få skriva ett par texter om att volym kanske spelade viss roll. Men trots att dåvarande chefen Johannes Åman petade in en rad förbehåll i texten: minns särskilt denna “vi behöver ha en beredskap att strama åt…” var det en KONTROVERSIELL text. Sen tog jag tjänstledigt, flyttade till Köpenhamn, skrev en bok om Danmark – och sa upp mig. Det var nog bäst så för alla.
Migrationskrisen förändrade inte bara Sverige utan även den politiska kartan. Men vilka andra händelser och frågor har påverkat dig de senaste åren?
– Det är en klyscha, men ja, att få barn: Vilket slags klimat barnen kommer att växa upp i, går från att vara ett intressant krönikeämne till att bli en mycket konkret oro. Att jag återvände till min barndoms Gud: Det har förändrat allt.
Söker man på dig i mediearkivet Retriever är det första omnämnandet att du är på något slags bokrea. “Susanna Birgersson vill också kontrollera att hon inte missat någon bok där hon sitter på golvet” står det i UNT, 27 februari 2002. Slukar du fortfarande böcker?
– Haha, är det sant? Nån gång emellanåt nästan slukar jag en bok. Kan läsa vid köksbänken – i stället för att spela Wordfeud, gå och lägga mig tidigt för att få fortsätta läsa, typ så. Men annars är mitt nattygsbord överbelamrat av böcker som jag käckt börjat läsa – men gett upp efter några kapitel. Och efter något år eller så förpassar jag dem till den ordinarie bokhyllan…
Vilka tre böcker måste man ha läst, enligt dig. Du behöver inte svara Genusdoktrinen.
– Kulla-Gulla (Sandwall-Bergström), Från helvetets brevskola (C.S. Lewis), Kärlekens gärningar (Kierkegaard). Vilken dag som helst ska jag verkligen ta och göra det, alltså läsa Kärlekens gärningar.
Vad pratar vi om för lite i dag? Vad pratar vi för mycket om?
– Vi pratar för lite om glädje och mening och för mycket om lycka och självförverkligande.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Utmärkt initiativ! Tror jag var nödvändigt om du vill fortsätta växa. Ska bli spännande att lära känna Susanna lite mera!
Roligt!
Alltid gillat det hon skriver.