Vänsterns eviga spökjakt: Jakten på gårdagens fiender

Medan dagens samhälle knakar under gängkriminalitet och institutionellt förfall, fortsätter vänstern sin fixering vid gårdagens fiender. Nazistjämförelserna rullar på – men missar våra verkliga hot.

Dödskalle i Wehrmachthjälm. Foto: D-keine/Getty

Nyligen besökte jag bokmässan, och det satte igång en rad tankar om berättelser. Det var dock inte en bok som väckte dessa tankar, utan snarare frågan om hotet mot demokratin efter en upprörd recension från en vänsterskribent angående en tweet jag hade skrivit. I en ström av nedlåtande kommentarer och ängsliga försök till förminskning blev jag anklagad för att försvara nazister. Varför? Jo, för att jag påpekade det komiska i hur vi i ett decennium betraktat Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) som det största hotet mot demokratin, trots att de i praktiken snarare bara är ett pack huliganer som istället för att förankra sig i ett fotbollslag gör detta i en schizoid analys av historien. De hade nyligen, efter ett långt uppehåll, tågat med ett tiotal personer längs Avenyn för att fira Hitlers födelsedag – en hyllning till det anti-demokratiska, men knappast något som får den faktiska demokratin att skälva i sina grundvalar.

Min poäng med tweeten var inte att försvara NMR:s handlingar, varav många är förkastliga, utan att sätta deras relevans i dagens kontext. De symboliska spökena från NMR och Hitlers arv fortsätter att skrämma vänstern, trots att de riktiga monstren – gängkriminaliteten och korruptionen – smyger sig närmare för varje dag. Det är dessa hot, inte reliker från det förflutna, som vi borde vara rädda för.

Jag diskuterade det hela med en vän på väg hem längs med Vasaallén. Han, som i många aspekter inte delar min politiska syn men som är skarpsynt och insiktsfull, drog en parallell som jag tycker är värd att begrunda. "Vet du varför Copernicus kunde komma undan med att säga att jorden snurrar runt solen, medan Galileo Galilei inte kunde det?" frågade han. Svaret är timing och kontext. Copernicus publicerade sina idéer när kyrkan inte var lika sträng, och dessutom presenterade han dem försiktigt som en hypotetisk modell. Galileo däremot insisterade på att hans upptäckt var den enda sanningen och utmanade kyrkans auktoritet i en tid när motreformationen gjorde dem extra känsliga. Resultatet? Galileo ställdes inför inkvisitionen och tvingades ta tillbaka sina idéer.

På samma sätt är vänstern idag fast i en föråldrad verklighetsbeskrivning. De håller hårt fast vid gamla narrativ och symboler, som om vi fortfarande befann oss på 1930-talets slagfält. Medan de jagar gårdagens spöken, missar de helt de nya hoten som står rakt framför oss. Precis som kyrkan en gång vägrade acceptera den nya verkligheten som Galileo presenterade, vägrar vänstern att uppdatera sin karta över världen. Istället för att möta dagens utmaningar klamrar de sig fast vid en föråldrad berättelse, vilket riskerar att leda till samma slags stagnation och felprioriteringar som hindrade framsteg under Galileos tid.

Och det är här stora delar av vänsterns beroende av berättelsen om högerextremismen blir så fascinerande. När allt annat faller isär – när dagens verkliga problem som gängkriminalitet, samhällsinfiltration och våldsbrott överskuggar – så dröjer det aldrig länge innan Hitlerkortet spelas.