Varken piller eller terapi löser det grundläggande problemet

Terapi, medicinering, konsumtion, träning – metoderna för lindring är många. Men svaret är inte mer självförverkligande, utan djupare förankring i livet och mer gemenskap, skriver Susanna Birgersson.

Foto: Fotoduets/Getty

För snart 15 år sedan sökte jag upp en psykolog för att få lite proffshjälp. Jag tyckte att jag varit mer ledsen än glad allt för länge. Vecka efter vecka satte jag mig i en fårskinnsklädd Lammhultsstol och serverade en liten anrättning, gjord på grädden jag skummat av från barndomsminnen och den senaste tidens känsloliv. Det mesta hade jag redan skrivit om i min dagbok, eller ältat med mina närmsta vänner. Men nu presenterade jag materialet i en klinisk miljö, utsatte det för en distanserat granskande blick. Vad skulle personen i den andra stolen, som jag ju aldrig träffade någon annanstans, tänka om det hela? Kanske skulle något nytt framträda, som jag tidigare missat, en dold utväg uppenbaras som min psykolog hade nyckeln till. Men efter nio månader var jag färdig. Världen var sig lik när jag kom ut efter sista sessionen, och jag också. Jag var inte glad när jag började och kände likadant när jag slutade. 

För det var inte terapi jag behövde. Jag var ledsen för att jag var ensam. Jag var vilsen för att jag hade lagt avstånd till min barndomstro, men varken lyckats frigöra mig eller skaffa någon alternativ livsfilosofi. 

Jag hade behövt prata med en präst, trassla ut trådarna och jag hade behövt en församling att vara med i. Jag hade behövt ett meningsfullt arbete. Jag hade behövt en pojkvän, en som ville bli min man och pappa till våra barn. Jag längtade så att jag höll på att gå sönder efter att få bli mamma. 

Jag hade behövt den självkänsla som man bara kan få genom att delta i det liv som pågår runtomkring, när man tar ansvar, när man är behövd. Jag hade behövt fundera på vad jag har för plikter som människa och medborgare, som dotter och syster och vän, som människa gentemot människor långt, långt bort, som relativt rik gentemot absolut fattiga, som frisk gentemot sjuka, och så vidare.

Foto: Maskot/Getty

Jag var inte nedstämd för att det var fel på mig, utan för att jag var ensam, för att jag hade gjort mig själv ensam och sökte svaren i ännu mer ensamhet. Jag gjorde vad alla moderna människor förväntas göra när livet inte utvecklar sig som det ska: sökte en individuell lösning. Om jag bara kunde börja tänka på rätt sätt, om tillvaron och om mig själv, så skulle väl ledan och ledsnaden försvinna? Så jag grävde och grävde där jag redan grävt så många gånger förr, i barndomen och i föräldrarelationen. Jag konstaterade återigen att jag hade en skoningslös blick på mig själv. Det förändrade ingenting.