Vem är den riktige Nadim Ghazale?
Vilken är den riktiga Nadim Ghazale egentligen – sommarprataren eller twittraren? Båda? Ingen?
Nadim Ghazales sommarprat har varit den stora snackisen den senaste veckan. Han skildrar sin väg in i Sverige som invandrare från Libanon, sitt möte med vänliga svenskar som “krattar” för honom så att integrationen går lättare, men också om rasism och konflikter. Han är uppvuxen i Borås där han i dag arbetar som polis. Han har blivit en symbol för hur många av oss hoppas att integrationen ska fungera. Det är inte svårt att tycka om sommarprataren, och människan, Nadim Ghazale.
Men så var det några som började rota i hans Twitter-historik. Spetsiga, nedsättande uttalanden om Sverigedemokraterna och de som röstar på dem, och om att Israel är en cancer. Men också om att “det vita gubbaväldet” i toppen av polisen bör bytas ut. Den politiska tendensen är ganska tydlig. Tre år efter Israel är en cancer skriver han något som nyanserar bilden: “Om du är en som hundraprocentigt backar en sida i Palestina/Israel-konflikten är du inte bara okunnig och ignorant utan du är även historielös”. Han har sedan bett om ursäkt för sina tweets, även om det inte var den mest utförliga ursäkten. Så vilken är den riktiga Nadim Ghazale egentligen – sommarprataren eller twittraren? Båda? Ingen?
Den som ska sommarprata får hjälp av skickliga redaktörer med att bygga upp dramaturgin, tonen och allt annat som kan behöva putsning. Tänk om allt vi skrev i sociala medier fick samma professionella lotsning. Men själva lockelsen med sociala medier, och i synnerhet Twitter, är att de är mer omedelbara, mer primala. “Skriv när du full, hög eller arg,” hade kunnat vara techjättens reklamslogan. På så sätt får man en oändlig cykel av upprördhet från olika håll. Men är detta en mer äkta version av oss själva, när vi är mer impulsiva? Eller hjälper redaktörer, eller en natts sömn, oss att vaska fram vårt sanna jag?
Är Per Gudmundson sitt allra mest autentiska jag i en fylletweet, eller i alla hundratals artiklar han skrivit? Eller i inget av det? Är Anders Lindberg?
För ett par år sedan kom Peter Boghossian och James Lindsay ut med boken How to have impossible conversations: a very practical guide (Da Capo, 2019). Frågan de utgår från är hur vi ska kunna prata med människor som har diametralt annorlunda åsikter än vi själva. Argumenterar vi för att övertyga eller för att sätta dit motparten? Är vi endast ute efter att vinna, eller är vi villiga att själva lyssna? Diskuterar vi för att höja vår egen status, eller för att kanske lära oss något av den vi pratar med? Lindsay och Boghossian visar hur vi är benägna att tillskriva meningsmotståndare onda motiv, men oss själva goda. Vi har alla en tendens att tycka att vi är bra på att förstå andra otroligt väl, men att andra tyvärr ofta missförstår oss själva. Det är mänskligt.
De varnar särskilt för Twitter, eftersom diskussioner där ofta urartar i gyttjebrottning. ”Mängden uppmärksamhet du är skyldig någon som förolämpat dig på sociala medier är noll”, skriver Boghossian och Lindsay. ”Låt dem slösa bort sin tid. Sluta spela deras spel. Blockera eller tysta deras konton.”
Bra råd. Ironiskt nog har James Lindsay sedan boken skrevs blivit något av ett twittertroll själv. Flera av hans bundsförvanter har försökt att förmå honom att sluta twittra, eller åtminstone ändra sin ton. Men han har skrutit i poddar och på – just det – Twitter om att han minsann är en mästare på att besegra sina motståndare. Hans sajt New Discourses och flera av hans böcker är strålande. Men han är läkaren som vägrar ta medicinen han ordinerat andra.
“Du har en identitet.” För Mark Zuckerberg var den poängen så viktigt att han underströk det tre gånger när han intervjuades för boken The Facebook Effect av David Kirkpatrick (Simon & Schuster, 2010). “Tiden då du kunde visa upp olika versioner av dig själv för vänner, arbetskamrater och för andra människor håller troligen snabbt på att ta slut. Att ha två identiteter är ett exempel på bristande integritet.”
Men framgångsrika entreprenörer träffar inte alltid rätt. Att vi beter oss olika beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i tyder inte på bristande integritet, utan på social kompetens. Men även om Zuckerberg hade fel i sitt utlåtande, hade han rätt i sin spaning. I dag avkrävs vi en enhetlig identitet på ett helt nytt sätt. Är man inkonsekvent finns det dokumenterat. Internet glömmer aldrig.
Själv konfronterades jag nyligen med ett citat ur ett blogginlägg jag skrev 2009, flera år innan andra än de närmast sörjande läste vad jag skrev. Jag kände mig först påkommen, men sedan började jag tänka efter. För det första insåg jag att blogginlägget betydde något annat än vad journalisten ville förmedla. Sedan började jag tänka på att tolv år förflutit. Vem var jag då? Hur var andra då? Vilket sammanhang skrevs det i?
Vad är preskriptionstiden för hatiska, idiotiska eller kränkande uttalanden? Att så många just nu vill se Nadim Ghazale lida för tidigare uttalanden handlar inte bara om att vissa av dem skedde ganska nyligen, för fyra år sedan, utan även om att det ofta används en dubbel standard. Just sverigedemokrater, som Ghazale varit konsekvent i sin avsky mot, ges sällan någon preskriptionstid alls för tidigare övertramp. I deras fall anses det avslöja något om deras autentiska karaktär, medan det för Ghazale slätas över som misstag.
Givetvis handlar det om att många gillar Nadim Ghazale mer än vad de gillar sverigedemokrater. Och man förlåter den man gillar: “Det var bara ett misstag!” Den man ogillar, däremot, visar sin sanna natur: “Vad var det jag sa!”
Och den oförsonlighet som de som ogillar Nadim Ghazale nu visar prov på handlar förmodligen om att vi alla vet hur det hade låtit om det var exempelvis Hanif Bali som var den som stått för motsvarande hatiska tweets som någon nätarkeolog grävt upp.Hade justitieministern kommit till undsättning då, eller hade han sällat sig till gatloppet?
Vem är den riktige Nadim Ghazale? Jag har ingen aning. Jag vet bara att vi inte kan fortsätta såhär.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag tror det handlar om opportunism. När Ghszale skrev sina hatfulla tweets om SD och Israel (t.ex.) så var tidsandan sådan att det var helt ofarligt (ingen tycks ha reagerat då); i stället fick man en massa godhetspoäng.
Nu finns det de som biter ifrån; det är inte lika opportunt längre. Det kan t.o.m. bli besvärande.
Jag vet precis vem han är, det vet du med Ivar men du döljer det i din fina text och tar inte fram det, du vill men gör det bara nästan. Jag förstår, jag vågar inte heller säga det rakt ut och stå för det. Konsekvenserna är för stora, jag har en familj att ta hand om.
Det finns lösningar på problemen Sverige har, det finns inga politiker som är beredda att genomdriva förändringarna. Lösningen är garanterat inte en Instagrampolis som ser nazister överallt och hålls om ryggen av Morgan.
Du har rätt i en sak, så här kan vi inte fortsätta, vi måste börja säga sanningen både du och jag.