Vi önskar ett barn till, men det blir inte av

Vi önskar att vi fick ett barn till, men det blir inte av. Finns det någon bättre symbol för hopplöshet än ett samhälle som slutar att förnya sig, som slutar att skaffa barn?

Guido Mieth/Getty images.

”Dance me to the children who are asking to be born

Dance me through the curtains that our kisses have outworn

Raise a tent of shelter now, though every thread is torn

Dance me to the end of love...”

– Leonard Cohen

Ett barn till. När svenska kvinnor mellan 25 och 39 med barn planerar sitt fortsatta barnafödande vill de i snitt ha ett barn till. Men  de flesta svenskor får aldrig det där barnet de längtar efter. När man frågar kvinnor mellan 40 och 54 år, önskar de att de hade fått ett barn till. Inget annat land i EU har så stor skillnad mellan hur många barn man önskar att man hade fått – 2,4 stycken – respektive hur många man faktiskt fick – 1,6. Och det gäller även svenska män.

Men det gällde när datan samlades in. Sedan dess har barnafödandet sjunkit ännu mer i Sverige, till den lägsta nivån någonsin. Ingen vet riktigt varför. Men de flesta är oroliga för konsekvenserna.

Hur ser en framtid utan barn ut? Förmodligen är Margaret Atwoods bok The Handmaid’s tale (1985) den mest omtalade dystopin på temat. Scenariot är en sekulär feminists värsta mardröm: i en framtid blir nästan alla kvinnor infertila. En totalitär, patriarkal och religiös regim upprättas där de få fertila kvinnor som finns kvar får leva som slavar i elitens hem.

En annan – i min mening ännu mer drabbande –  dystopi är filmen Children of men (2006) , baserad på PD James roman med samma namn (1992). År 2021 –passande nog – blir alla världens män sterila över en natt. Det finns inget botemedel. I filmatiseringen försöker Storbritannien  lösa detta genom invandring från länder med en yngre befolkning. Man skjuter åldrandet lite på framtiden, men slutet närmar sig  obönhörligen ändå. Den alltmer repressiva regimen sätter invandrarna i ghetton, vilket leder till terrorism och upplopp. I boken ligger fokus däremot mer på  hopplösheten som breder ut sig. Den stundande undergången leder inte till revolution eller våldsamheter, utan till passivitet och likgiltighet. När det inte kommer fler barn finns ingen framtid. Ingen orkar bry sig längre. Man lever på det som varit, i oändliga upprepningar utan förmåga till förnyelse. Sedan är det slut.