Vi säljer repet som Kina hänger oss med
Det kinesiska kommunistpartiet är i dag den mäktigaste kraften i världen. En revanschistisk maktspelare. Ju snabbare vi inser vilka vi har att göra med, desto mer kan räddas av vår självständighet.
Det var en from förhoppning: genom att involvera Kina i världshandeln skulle landet bli mer som oss i väst. Inkluderingen i Världshandelsorganisationen 2001 skulle göra landet mer demokratiskt. Ömsesidigt beroende skulle innebära att Kinas uppgång blev fredlig. Vinst för alla. Det är nu tydligt att denna strategi misslyckades. I stället för att Kina anpassade sig till västvärldens normer, har det motsatta skett.
Kommunistpartiet arbetar aktivt för att likställa partiet med Kina som nation, och det blir allt svårare urskilja var partiet börjar och slutar. Under Xi Jinpings ledarskap har kontrollen av företag och civilsamhälle skärpts till den grad att termer som civilsamhälle och privat företagande blir missvisande. Man såg hur oligarker växte fram i Ryssland under 90-talet och liknande tendenser har Xi slagit ned på med full kraft. All makt ska finnas i kommunistpartiet och alla företag måste förstå det. Därför kan man inte heller tala om fri företagsamhet i landet. Företag som Huawei, Tencent och Alibaba verkar med partiets goda minne. Detta har blivit värre under de senaste åren, vilket tydligt kan ses i hur partiet behandlat Alibabas grundare Jack Må. Den som gör affärer med ett kinesiskt företag gör indirekt affärer med kommunistpartiet. Nu mer än någonsin tidigare sedan Mao Zedongs död.
Medan järnridån under kalla kriget skilde två ekonomiska system åt från varandra, så har Kina från och med Deng Xiaopings styre i slutet av 1970-talet blivit alltmer integrerat på världsmarknaden. ”Taoguang yanghui”, var en av Dengs maximer, och kan översättas till “dölja styrkan, bida tiden”. Det var länge Kinas utrikespolitiska doktrin, men detta har förändrats på senare tid. Den kinesiska marknaden har successivt blivit alltmer viktig för västerländska företag. Samtidigt kan många företag inte verka där utan att behöva ge upp intellektuella rättigheter eller andra hemligheter. Vidare är kinesiska tullar och hinder för europeiska exportvaror betydligt högre än vice versa. Och medan Kina köper in sig i viktig infrastruktur som telenät, hamnar, järnväg, elnät, vindkraftverk, vårdbolag och företag, så tillåts inte motsvarande utländska investeringar i Kina. Vår öppenhet mot Kina har stärkt kommunistpartiet och försvagat oss själva. Relationen kan inte beskrivas som frihandel, utan handel på deras villkor. Den kinesiska regimen värderar sitt oberoende, medan vi välkomnar deras inflytande över oss.
Det har också fått till följd att kulturen anpassar sig. Under kalla kriget var det vanligt med sovjetiska skurkar i olika filmer. Något motsvarande ser vi inte i dag. Snarare tvärtom. Det handlar givetvis om att den kinesiska filmmarknaden är oerhört lukrativ. När Once upon a time in Hollywood skulle har premiär ställde Kina kravet på att en scen skulle klippas bort. Stuntmannen Cliff Booth, spelad av Brad Pitt, har en slagsmålsduell med Bruce Lee, spelad av Mike Moh, i en fiktiv händelse. Eftersom Lee förknippas med kinesisk kraft ville man ha bort den scenen eftersom Cliff vann, men filmens regissör Quentin Tarantino vägrade. Och så fick filmen heller inte visas i Kina.
Skådespelaren John Cena råkade kalla Taiwan för ett land under marknadsföringen av sin senaste film. Efter detta spelade han sedan in en ursäkt på knagglig mandarin, som är svårt att se i sin helhet på grund av skamsköljningarna. Pengarna ska in, och då vill man inte stöta sig med censorerna som vaktar den kinesiska marknaden. Hollywood anpassar sig, men det gäller även andra delar av underhållningsbranschen och även sportvärlden, vilket Clive Hamilton och Mareike Ohlberg skildrar övertygande i boken Den dolda handen. Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen (Daidalos, 2020).
Men utlänningars inställsamhet räcker inte alltid för att tillfredsställa chauvinismen. Den mest framgångsrika filmen på den inhemska filmmarknaden är just nu den kinesiska The Battle at Lake Changjin. En historierevisionistisk skildring av hur ett kinesiskt förband vinner ett slag mot amerikanerna i Koreakriget mot alla odds. Och eftersom den kinesiska marknaden är så stor är det även den mest sedda filmen i världen just nu.
Kina drar sig inte heller från att angripa utländska journalister. I söndagens podd har jag pratat med Jojje Olsson, som driver nyhetssajten Kinamedia och skriver för Expressen och Fokus, och är en av de svenskar som utsatts särskilt mycket. I våras uppmanades han av den kinesiska ambassaden i Sverige att avsluta sin rapportering – eller ”möta konsekvenserna av dina handlingar”. Han hade varit för kritisk. Det handlar inte om okunskap från den kinesiska sidan, utan om en maktdemonstration – “det är våra regler som gäller nu”.
Att Kina har omfattande interneringsläger av uigurer i Xinjiang, krossar demokratin i Hongkong, ockuperar Tibet, hotar Taiwan med invasion och sina grannländer med militär upprustning och konstgjorda öar i Sydkinesiska havet är inte heller något vi bör tala om. När H&M och Nike protesterade mot att deras kläder producerades med slavarbetskraft togs deras butiker bort från nätbutiker och karttjänster. Men vi är bättre på att säga Black Lives Matter än Uyghur Lives Matter. Vi är mer bekymrade över islamofobi i länder som muslimer flyr till, än att prata om omskolningslägren och kulturellt folkmord av muslimska minoriteter i Kina. Hur fick vi för oss att detta är ett land att samarbeta snällt med?
Ur miljö- och klimatsynpunkt är detta också en ödesfråga. Kinas koldioxidutsläpp är i dag större än EU:s och USA:s tillsammans. Landet bränner mer kol än övriga världen sammantagen. Om vi utlokaliserar vår produktion dit kanske våra länder framstår som grönare, men planeten struntar förstås i var utsläppen sker. Att göra sig mindre beroende av “Made in China” betyder mer än en ineffektiv plastpåseskatt i Sverige, om man nu ska jämföra.
Hanteringen av Covid-19 har återigen visat att det kinesiska kommunistpartiet är redo att föra andra bakom ljuset, för att rädda ansiktet på sig själva. Man tystade ned läkare och forskare som försökte slå larm om det nya viruset. Man delade inte med sig av information till andra länder. I ett privat samtal försäkrade Xi Jinping dessutom Donald Trump om att det inte fanns något att oroa sig för. Tyvärr finns skäl att ifrågasätta även hur WHO agerade tidigt under utbrottet, när man trots alla varningstecken närmast hyllade Kina. När Kina skickade munskydd som bistånd kom det med hullingar – kritisera oss inte, var samarbetsvilliga, annars fryser hjälpen inne. Dessutom blev det tydligt att företag vars leveranskedjor var beroende av Kina blev mer utsatta när pandemin tvingade landet att stänga ned. Om Kina var på väg uppåt innan pandemin, har covid snarast förstärkt trenden. Att viruset, enligt allt fler bedömare, har sitt ursprung i ett kinesiskt labb i Wuhan gör inte saken vackrare.
Det är inte ett nytt kallt krig vi ser. Situationen är på vissa sätt mer allvarlig än den var då. Under kalla kriget var västerländska eliter sällan köpta av Sovjetunionen. Men Kina använder sina ekonomiska muskler för att ändra beteendet hos ledare i väst. Bara en sån sak som att Fredrik Reinfeldt sitter i styrelsen på ett bolag som kommunistpartiet kontrollerar. Hans svenska affärspartner var även med på skandalmötet på Sheraton då fängslade Gui Minhais dotter upplevde försök att hota henne till tystnad. Det var förmodligen inte Lenin som sade det, men citatet har tillskrivits honom och det passar utmärkt här: “Kapitalisterna kommer sälja oss repet som vi ska hänga dem med".
Jag skrev några tweets om detta under onsdagen: “Europa och Sverige måste hitta sätt att sluta vara beroende av att vara made in China. Tror inte konsumentmakt räcker tillräckligt långt, men jag kollar alltid efter stämpeln när jag köper något. Stöttar hellre svenskt, i andra hand nordiskt och sedan europeiskt. Men många produktionskedjor är beroende av kinesisk industri. För att ändra det behövs mer än konsumentmakt. Ju mer vi är beroende av kinesiska företag, desto mer makt får det kinesiska kommunistpartiet över oss. Jag betalar gärna mer för kläder, mat och teknik om det leder till att jobb stannar kvar i Sverige, och i Europa. Om det leder till att vår självständighet gentemot Kina stärks. Att öppna vår marknad mot Kina var ett historiskt misstag, sett i efterhand.”
Jag fick mothugg av Benjamin Dousa, vd för tankesmedjan Timbro:
Och Carl Bildt, moderatnestorn och tidigare utrikesminister, skrev vidare:
Antingen argumenterar Dousa och Bildt mot bättre vetande, eller så har de ett intresse av att slå upp dimridåer. Jag vet inte vilket alternativ som är värst. En gång var det en självklarhet för högern i väst att stå upp mot sovjetkommunismen. När vi nu möter ett på flera sätt värre hot så anses det kontroversiellt att varna för utvecklingen, eftersom kritik hotar ekonomiska intressen. Det kinesiska kommunistpartiets pengar kommer alltid att locka de av oss som är lagda åt det hållet, men vill vi behålla självständighet och säkerhet måste vi ompröva gamla sanningar. Det tycks som att vi åkt ur den sovjetiska askan, in i den kinesiska elden.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du länkade en satirvideo med ursäkten från Cena. Här är riktiga: https://youtu.be/zre2p7mg64g
Hej.
Utvecklingen var förutsedd och tydligt förklarad i god tid. Läs Huntington t ex. Eller "Draken vaknar - Kina år 2000" (utg. 1996) av Leijonhufvud och Engquist. Tyvärr valde politiker att lyssna till sådana som Fukuyama och liknande.
(Fukuyama har dock själv medgett att han hade fel om det mesta ang. "the end of history"-hypotesen - läs gärna hans "The Origins of Political Order" och "Political Order and Political Decay".)
Studera historia. Sedan Alexander den Store har inte mycket nytt skett förutom rymdfärder: all politisk och ekonomisk historia sedan antiken är upprepningar av mönster och variationer på teman. Kina har varit en (ekonomisk) stormakt flera gånger under sin drygt femtusenåriga historia (om vi ska vara generösa med begreppen), och har alltid fallit på eget grepp.
Det är vad vi gör med och för vårt land och folk som är det väsentliga. Historia, själva tiden, är som Kings roman 'Maratonmarschen': tappa farten, kom på efterkälken och du är ute. Permanent.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare