Wyndhamn: Glider Skolverket på sanningen?
Skolverket sprider radikala idéer om normkritik och intersektionalitet till lärare och elever. Tankegodset som använts för att stämpla tanken om hederskultur som rasistisk är nu myndighetsutövning.
I tre filmer på Skolverkets hemsida och Youtube-kanal fick poesikollektivet ”Det nya gardet” gestalta läroplan, betygskriterier och värdegrund i diktform. Gruppens tolkningar framfördes som spoken word-poesi vid en konferens som handlade om skolans bildningsuppdrag. Det hela filmades och tillgängliggjordes för landets alla lärare och skolhuvudmän via webben. Där kunde alla höra om: “Mångmiljonvillorna. Radhusen. Kalhyggen. Badhusen. Fuskbyggen. Stadsparkerna. Träskmarkerna. Sjukhusen. Höghusen. Blåljusen. Parkbänkarna. Högstadiet. Skolan /…/”
Svarar dessa ordkonstverk verkligen mot myndighetens kärnuppdrag? Den frågan ställde jag i en kritisk krönika i Göteborgs-Posten.
Men någon djupare diskussion kom inte till stånd. I stället raderade myndigheten de tre inslagen illa kvickt. Filmerna ovan har jag begärt ut via Skolverkets registrator, som meddelade mig att länkarna endast “är aktiva i 30 dagar”. Därefter sopas spåren igen på nytt. Enligt pressavdelningen gjordes avpubliceringen eftersom poesikollektivet består av externa aktörer (som dock ersattes med 50 000 kronor för diktverken). Dessa bör inte kopplas till eventuell kritik av myndigheten, ansåg Skolverket. Bara några dagar tidigare hade samma myndighet plockat ner en annan film – även då efter kritik. Denna gång med interna toppaktörer i centrum: generaldirektören, två avdelningschefer och en pressekreterare. Under tjugo minuter dryftades Skolverkets ”digitala resa” som ”innovationsmyndighet”. När innehållet i samtalet ifrågasattes, sades filmen vara avsedd för internt bruk. Det var därför den blev ”väldigt svårbegriplig” för oss tittare, påstod man, inte för att orden och meningarna som staplades på varandra var totalt tomma på innehåll. Inte alls.
Tilltaget väcker frågor om hur Skolverket, som är en myndighet med drygt 800 anställda vars uppdrag är att styra och stödja svensk skola, förhåller sig till granskning. Och till sanning. Det är exempelvis tydligt att Skolverket alltjämt anser att normkritik ska vara huvudmetoden för arbete med värderingar, vilket jag även sade i en intervju. Poesikollektivet ”Det nya gardet” är ett bra exempel på just detta, de kallar sig normkritiska och queerfeministiska. Generaldirektör Peter Fredriksson svarade:
Det är inte sant, som Wyndhamn säger, att vi på Skolverket skulle vara emot lärarledd undervisning och vara fast i ett normkritiskt perspektiv.
Så hur förhåller det sig egentligen?
På Skolverkets hemsida finns ett omfattande stödmaterial vars syfte är att motverka diskriminering och kränkande särbehandling i skolan, vilket låter bra. Men i de analyser, referenser och litteraturtips som ingår, dominerar en förståelse av rasism som strukturell. Det är en ideologi där man menar att rasistiska normer finns inbyggda i samhällets institutioner, liksom i våra förhållningssätt och beteenden. Och det är just den här sortens normkritik som sägs ge skolpersonal lämpliga verktyg för att förstå hur ”normer hänger ihop med maktfördelning och resurser”
Stödmaterialet är framtaget av Amphi Produktion, som enligt den egna hemsidan ”möjliggör maktkritisk förändring”. Bland produktionsbolagets uppdrag, förutom de som Amphi haft för Skolverket, kan nämnas: ”Normkritisk processledning” för Universitetskanslersämbetet (UKÄ), ”Jämställd snöröjning” för Sveriges kommuner och landsting (SKL), ”Ung normkritisk kraft” samt ”Normkritik för lärare”. Amphis fördjupningstext, som Skolverket distribuerar, föreslår intersektionalitet och vithetsnormer för den som normkritiskt vill förstå och synliggöra rasistiska strukturer i skolvardagen. Och det är inte ett litet värv som väntar:
ett normkritiskt arbete berör hela det pedagogiska uppdraget /…/ i planering, lektionsinnehåll, bemötande, kollegialt lärande, reflektioner och bedömning /…/.
I Skolverkets stödmaterial heter förgrundsgestalterna Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, Irene Molina, professor i kulturgeografi och Diana Mulinari, professor i genusvetenskap. Dessa tre återkommer som källor och inspiratörer till den intersektionella och normkritiska analys som ska hjälpa lärare att arbeta med inkludering, jämställdhet och värdegrund. Trion har bland annat utmärkt sig genom att förneka existensen av hedersnormer. I utredningar, artiklar och i forskning har de med kraft kategoriserat ”talet” om hedersnormer som ett uttryck för majoritetssamhällets förtryck och västvärldens strukturella rasism. Skolverket anammade just denna tankefigur, då myndigheten i ett förslag på reviderade läroplaner inte ville inkludera ”hedersrelaterat våld och förtryck”, med motiveringen att ”uttrycket bedöms vara svårtolkat” och kan leda till att “olika grupper ställs mot varandra”. Kritik kom, och myndigheten backade från sin egen formulering.
Länge föreföll myndigheten blind för just hedersnormer, men ständigt på vakt för att se effekter av “vithetsnormen”. Sistnämnda kan till exempel visa sig i ”en kritisk blick eller utebliven positiv uppmärksamhet från läraren”. Det är vad vi lär oss av materialet som alltså fortfarande finns på Skolverkets webb. Läraren misstänkliggörs. Detta är logiken i den ideologiska normkritik som myndigheten anammat: någon som tillhör en grupp som anses underordnad i samhället kan aldrig göra fel, medan det omvända gäller för dem som anses överordnade. Samma akademiker som varit med och förhindrat samhället, och Skolverket, från att se hedersproblematiken är fortfarande auktoriteterna man lutar sig mot i arbetet mot diskriminering.
Amphi Produktion står bakom flera av de texter som Skolverket för fram som stöd för skolans arbete med värderingar. Inte bara värderingar dock: normkritiken har en mission som är långt radikalare. I linje med den frigörelsepedagogik som normkritiken inspireras av, föreslås läraren ”öppna upp sin auktoritet och lära tillsammans med sina elever”. Som om inte detta nog undergräver läraren, läggs en salva kunskapsrelativism på toppen:
Frågan om vad som är kunskap, vad denna kunskap ska bestå av och vem som ska förmedla den är en fråga som även lyfts inom normkritiken.
Den normkritiska utbildningen blir först verkligt emancipatorisk, när alla i klassrummet får göra anspråk på vad som är eller räknas som kunskap.
Prislappen för kalaset? Enligt uppgift från inköpsavdelningen landade Amphis Skolverksnota på 707 646 (exklusive moms) för uppdrag mellan år 2016 och 2018. Det är mycket pengar för en helt uniform normkritik.
I stödmaterialet som ska ska bistå läraren att prata om sexuella trakasserier samt vara till hjälp i val av litteratur, filmer, exempel, bilder och berättelser finns ”Bryt!”. Detta har tagits fram av Forum för levande historia och RFSL. Också här är normkritiken central utgångspunkt. Övningarna heter bland annat ”Gissa heterot”, ”Heteroprivilegier”, CIS-privilegier” och Privilegiepromenad”, och handlar alla om att förstå hur samhället struktureras i en maktpyramid, där vissa grupper ständigt får fördelar till följd av utseende och sexuell preferens, medan andra drabbas negativt. Inget annat tycks spela någon som helst roll för hur livet utfaller och de eventuella motgångar eller framgångar individen möter längs vägen. Om någon i klassen kommer på avvikelser från regeln om vem som hamnar i toppen av pyramiden, uppmanas läraren påminna att ”det är normer och strukturer i samhället generellt ni pratar om, inte individer, undantag eller enstaka fall.” Mönster som återkommer är alltid strukturella.
Svensk skola ska absolut arbeta med normer: både överföra, utmana och förändra. Men inte genom ett radikalt program som delar upp skolans elever i förtryckare och förtryckta utifrån deras hudfärg, kön och läggning. Inte enligt ett dogmatiskt program där man slår fast att tolerans är ett fult ord och en repressiv handling. Och varför köps alltid den externa hjälpen in från organisationer som delar precis samma grundanalys?
Skolverket är emellertid inte ensamma om att leta svar på frågor om jämställdhet, mångfald och inkludering hos aktörer som underminerar demokratin som vi känner den. Det sker systematiskt inom myndighets- och universitetsvärlden.
Det är inte sant, att vi på Skolverket skulle vara emot lärarledd undervisning och vara fast i ett normkritiskt perspektiv, skrev Peter Fredriksson som sagt. Men Skolverket har varken lämnat detta bakom sig eller balanserat materialet med ett kritiskt perspektiv på normkritikens trossatser. Tankegodset finns i högsta grad kvar och ger en pedagogik som grundligt grumlar både läraruppdrag och kunskapssyn.
Förstår ni inte att tiden är över för att tro att vi inte kan förändra världen? Förstår ni att vi har makten att bygga upp den, bygga om den från grunden?
Det uppmanade “Det nya gardet” till. Det raderades, men kvar ligger likväl den maktanalys som bland andra Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari mejslat fram och upphöjt till sanning. Den legitimeras och sprids ännu via Skolverket.se.
Nu verkar inte avpublicera-knappen vara okänd terräng för vännerna på Skolverket. Kanske är det läge att använda den i en kommande vårstädning på webben?
Om ni missade…
Häromdagen välkomnade jag Anna-Karin Wyndhamn som skribent här på Rak höger. Om ni vill läsa lite om varför jag tar in andra skribenter och en intervju med henne kan ni göra det här på länken nedan.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Tack för denna text och allt du skrivit om skolan! Jag tror att normkritiken är riktigt förrädisk. Att lära unga killar och tjejer med utländskt påbrå att de är förtryckta och inte har samma chanser som andra är destruktivt för alla, men särskilt för unga killar som söker en identitet. I värsta fall legitimerar det kriminalitet. Gängkriminella brukar förklara sitt val med att ”i orten är man chanslös, så jag plockade upp en pistol”. Också ett sätt att göra ”motstånd” mot de rasistiska strukturerna. Dessa troper har länge ekat i amerikansk gangsterrap och gör det nu i svensk dito, självklart påhejade av vänstern revolutionsromantiker som gärna ser en blivande Che Guevara i varje ”rappare” som nyss släppts från en SiS-institution. Skolan bör i stället så klart bjuda in till gemensamma normer och värderingar, och markera mot de anti-sociala eller hedersförtryckande. Så lär vi unga att alla har samma chans att lyckas om man lägger manken till och att varje individ har rätt att bedömas på egna meriter, inte grupptillhörighet. Men då måste vi våga definiera vad samhället står för, vilka våra demokratiska och mellanmänskliga normer ska vara. Det uppdraget verkar Skolverket ha avsagt sig helt.
Mycket bra och viktig text!!!