Jag har ägnat nationaldagen åt att minnas – människor, torp och landskap. Minnen av minnen av det Sverige som en gång var och svenskarna vars röster vi sakta glömmer.
Din text väcker mig. Är född 1948 och hann uppleva en gammal by i södra Jämtland med flera små gårdar med ett traditionellt sätt att bedriva jordbruk som fanns kvar under hela 50-talet och en bit in på 60-talet. Nordsvenska hästar fick jobba. Höns och grisar fanns. Får fanns. Min mormor kommer från byn, föddes 1875, dog i Stockholm 1964. Till byn for vi varje sommarlov. Där fanns då fem småjordbruk. Man odlade korn och potatis. Alla gårdar hade fjällkor - kanske 10-15 kor per gård. Korna gick på skogen under sommarhalvåret och kom hem till sin gård för att mjölkas för hand (!!) i en sommarlagård som låg en bit från gården. Vi barn var ofta med och tittade på. Ljudet av mjölken som for ner i spannen, den minns man. Lukten av ko och mjölk också. Den mjölk som inte användes på gården, fylldes på stora krukor och sändes med den kombinerade mjölk/passagerarbussen in till mejeriet i Östersund. Bussen passerade på grusvägarna morgon och kväll. Sen var den tiden plötsligt över. Det gick fort utför med byn. Vi finns kvar med en timmerstuga, men gården är nedlagd. Vinterlagårn rasar samman. Sommarlagårn är helt borta. En enda mjölkgård i byn har överlevt och vuxit till en stor ekologisk mjölkgård men har nog lite svårt att klara sig. Deras stora högmjölkande kor betar hemma runt gården eller på lediga ytor i grannbyn. Inga kor går på skogen längre. Fjällkorna är små och tåliga, sägs vara tjuriga också, mjölkar lite jämfört med dagens stora kor. Men fjällmjölken är fetare och mer proteinrik, bättre kvalitet alltså. Skogsbruket har blivit hårdare med stora hyggen. Hushållning är ett ord som jag saknar idag. En termin gick jag på en lanthushållsskola i Höör i Skåne våren 1971. Så nyttigt det var! Men skolan försvann också. Lanthushållsskolor borde återinföras. Små jordbruk med djur borde få en renässans. Precis som i Alperna! Varför går det bra där att bedriva jordbruk i liten skala men inte här. Norra Norden är ju nästan som Alperna. Det måste finns flera sätt att mätta magar på än stora industrijordbruk. Det där med "industri" har väl haft sin tid nu och inte har det blivit bättre för oss i norr i alla fall. Det här blev långt....förlåt!
Mina barn som är födda 1992 och 1994 fick också gå med mig till fiskaffären, grönsaksståndet och köp av lantbröd på Rambaldis, Holländareplatsen i Gamlestan. Mjölken köpte vi på Konsum (inga kossor kvar på Kvibergs ängar). 😅
Allt var kanske inte bättre förr men är allt av godo i framtiden?
När vi besökte barnens farmor och farfar i norr som var skogs/jordbruksbönder, kunde jag få höra: vad skönt det var att få hjälp och ett sånt slit hade vi inte i stan.
-Nä, i stan stressar vi ihjäl oss 48 (45) veckor om året för att få leva i 4 v. Jag föredrar hårt arbete 365 dagar (200) och känna att jag lever gott under hela året.
Kan man få önska sig ett mellanting mellan 1960 och 2022 😃
Vilken underbar, målande beskrivning av det Sverige som var. Tufft, ja, men all denna skicklighet och hållbarhet som gått förlorad och som nu aktivisterna ska uppfinna igen. De har varken varit med om återvinning eller klimat, ungarna runt 20.
Väldigt fint skrivet. Mina minnen är lite senare, från 50- och 60-talen. Visst minns man en del i rosa skimmer men en hel del i samhället var också bättre då, trots en bitvis lägre levnadsstandard. Jag är inte alls förvånad över att nationalkonservatismen lockar väljare när man ser sig om idag. Horder av nysvenskar och vilseleda gammalsvenskar som vill göra om vårt land till något jag uppfattar som sämre, och en regering med generell inkompetens, krönt av lögnhalsar och ren dumhet. Då framstår gamla tider som bättre tider.
Njutbart, nostalgiskt och tänkvärt. Det var inte bättre förr. Vi hade dock en kultur som vilade på en grund av ibland hårt arbete, men ffa en form av framtidstro och strävan.
Tack för en mycket fin text som beskriver hur alltför mycket gått förlorat i den samhällsutveckling som drivs fram av överheten - utan att vi, folket, fått ett ord med i laget.
Visst var det på många sätt en enklare livsföring men vi hade i gengäld mycket som man idag kan längta efter. Det är i alla fall känslan - lurendrejeriet fanns säkert då också men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som idag.
Alla lögner och allt hyckleri i dagens samhälle är svårt att stå ut med. Överheten predikar för oss - samtidigt som de själva ägnar sig åt precis det som de uppmanar oss att avstå från.
Nostalgin hjälper oss förstå vilka vi är men riskerar dra vårt fokus från framtiden och nuet. Tidsmaskiner finns inte ännu, tiden går i praktiken bara framåt. Även om det kan vara svårt är det hos framtiden vår fokus bör ligga - för våra barns skull.
Utmärkt text Ivar! Kom att tänka på när jag vandrade i mina föräldrars fotspår för ett antal år sedan.Lyckades hitta grunden till den gård i Onsjö Mölla utanför Halmstad där min farfar växte upp. Kändes stort. Plötsligt förstod jag varifrån min pappas kärlek till djur härstammade. När jag några år senare besökte min mormors föräldrahem i Skog i Hälsingland föll en annan pusselbit på plats. Huset var ju det som var avbildat på tavlan vid hennes matsalsbord! När jag sedan steg in genom dörren till min mormors morfar kronobåtsmannens jaktstuga och såg årtalet 1832 på väggen så steg pulsen. Nu hade jag lyckats identifiera ytterligare en del av mitt förflutna.
Så fin text! Jag, som är äldre, tänker ofta tillbaka hur det var som barn. Det sägs att man blir mer nostalgisk med åren, tror att det också beror på att det idag är svårare att orientera sig i allt det nya.
En underbar tillbakablick! Tack för den! Jag känner den stilla lunken i den tillvaron som vi lämnat bakom oss och som är så oerhört svår att sätta rätt känsla och ord på för att förmedla till sina barn och framför allt barnbarn. En tid utan mobiler och tv. Tid för stilla tankar och funderingar och ibland kreativitet som plåster på händelselösheten. Inget indraget vatten. Tvätten drogs iväg till "tvättbergen" i Vänerviken, gnoddes på tvättbräda och sköljdes i sjövattnet. Luktade gudomligt när den torkat på strecket. Historier och roliga berättelser runt middagsbordet när släkten samlades. ----- Det ligger många trevliga minnen sparade i huvudet.
Tack Ivar, så fint skrivet om det som varit. Jag har själv mycket minnen från min barndom på landet. Lyssnade på podden du hade med Anna-Karin om skolan. Såg aldrig satirprogrammet med J Rönndahl, gillar inte skämt om skolan. Det är för mycket infantilt i TV även avs s.k. underhållning. Då ser jag hellre Bulibumpa.
Din text väcker mig. Är född 1948 och hann uppleva en gammal by i södra Jämtland med flera små gårdar med ett traditionellt sätt att bedriva jordbruk som fanns kvar under hela 50-talet och en bit in på 60-talet. Nordsvenska hästar fick jobba. Höns och grisar fanns. Får fanns. Min mormor kommer från byn, föddes 1875, dog i Stockholm 1964. Till byn for vi varje sommarlov. Där fanns då fem småjordbruk. Man odlade korn och potatis. Alla gårdar hade fjällkor - kanske 10-15 kor per gård. Korna gick på skogen under sommarhalvåret och kom hem till sin gård för att mjölkas för hand (!!) i en sommarlagård som låg en bit från gården. Vi barn var ofta med och tittade på. Ljudet av mjölken som for ner i spannen, den minns man. Lukten av ko och mjölk också. Den mjölk som inte användes på gården, fylldes på stora krukor och sändes med den kombinerade mjölk/passagerarbussen in till mejeriet i Östersund. Bussen passerade på grusvägarna morgon och kväll. Sen var den tiden plötsligt över. Det gick fort utför med byn. Vi finns kvar med en timmerstuga, men gården är nedlagd. Vinterlagårn rasar samman. Sommarlagårn är helt borta. En enda mjölkgård i byn har överlevt och vuxit till en stor ekologisk mjölkgård men har nog lite svårt att klara sig. Deras stora högmjölkande kor betar hemma runt gården eller på lediga ytor i grannbyn. Inga kor går på skogen längre. Fjällkorna är små och tåliga, sägs vara tjuriga också, mjölkar lite jämfört med dagens stora kor. Men fjällmjölken är fetare och mer proteinrik, bättre kvalitet alltså. Skogsbruket har blivit hårdare med stora hyggen. Hushållning är ett ord som jag saknar idag. En termin gick jag på en lanthushållsskola i Höör i Skåne våren 1971. Så nyttigt det var! Men skolan försvann också. Lanthushållsskolor borde återinföras. Små jordbruk med djur borde få en renässans. Precis som i Alperna! Varför går det bra där att bedriva jordbruk i liten skala men inte här. Norra Norden är ju nästan som Alperna. Det måste finns flera sätt att mätta magar på än stora industrijordbruk. Det där med "industri" har väl haft sin tid nu och inte har det blivit bättre för oss i norr i alla fall. Det här blev långt....förlåt!
Mina barn som är födda 1992 och 1994 fick också gå med mig till fiskaffären, grönsaksståndet och köp av lantbröd på Rambaldis, Holländareplatsen i Gamlestan. Mjölken köpte vi på Konsum (inga kossor kvar på Kvibergs ängar). 😅
Allt var kanske inte bättre förr men är allt av godo i framtiden?
När vi besökte barnens farmor och farfar i norr som var skogs/jordbruksbönder, kunde jag få höra: vad skönt det var att få hjälp och ett sånt slit hade vi inte i stan.
-Nä, i stan stressar vi ihjäl oss 48 (45) veckor om året för att få leva i 4 v. Jag föredrar hårt arbete 365 dagar (200) och känna att jag lever gott under hela året.
Kan man få önska sig ett mellanting mellan 1960 och 2022 😃
Vilken underbar, målande beskrivning av det Sverige som var. Tufft, ja, men all denna skicklighet och hållbarhet som gått förlorad och som nu aktivisterna ska uppfinna igen. De har varken varit med om återvinning eller klimat, ungarna runt 20.
Väldigt fint skrivet. Mina minnen är lite senare, från 50- och 60-talen. Visst minns man en del i rosa skimmer men en hel del i samhället var också bättre då, trots en bitvis lägre levnadsstandard. Jag är inte alls förvånad över att nationalkonservatismen lockar väljare när man ser sig om idag. Horder av nysvenskar och vilseleda gammalsvenskar som vill göra om vårt land till något jag uppfattar som sämre, och en regering med generell inkompetens, krönt av lögnhalsar och ren dumhet. Då framstår gamla tider som bättre tider.
Njutbart, nostalgiskt och tänkvärt. Det var inte bättre förr. Vi hade dock en kultur som vilade på en grund av ibland hårt arbete, men ffa en form av framtidstro och strävan.
Tack för en mycket fin text som beskriver hur alltför mycket gått förlorat i den samhällsutveckling som drivs fram av överheten - utan att vi, folket, fått ett ord med i laget.
Visst var det på många sätt en enklare livsföring men vi hade i gengäld mycket som man idag kan längta efter. Det är i alla fall känslan - lurendrejeriet fanns säkert då också men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som idag.
Alla lögner och allt hyckleri i dagens samhälle är svårt att stå ut med. Överheten predikar för oss - samtidigt som de själva ägnar sig åt precis det som de uppmanar oss att avstå från.
Och de skäms inte ens.
En underbart skriven nostalgi som många känner igen sig i! Därmed inte sagt att all förändring är av ondo.
Fantastisk text!!
Jag kom till Sverige 1967 och tillbringade min första sommar i Klavreström, i djupaste småland. Just så här minns jag det!
👍👍fint.
Det enda som är konstant är förändring.
Nostalgin hjälper oss förstå vilka vi är men riskerar dra vårt fokus från framtiden och nuet. Tidsmaskiner finns inte ännu, tiden går i praktiken bara framåt. Även om det kan vara svårt är det hos framtiden vår fokus bör ligga - för våra barns skull.
Utmärkt text Ivar! Kom att tänka på när jag vandrade i mina föräldrars fotspår för ett antal år sedan.Lyckades hitta grunden till den gård i Onsjö Mölla utanför Halmstad där min farfar växte upp. Kändes stort. Plötsligt förstod jag varifrån min pappas kärlek till djur härstammade. När jag några år senare besökte min mormors föräldrahem i Skog i Hälsingland föll en annan pusselbit på plats. Huset var ju det som var avbildat på tavlan vid hennes matsalsbord! När jag sedan steg in genom dörren till min mormors morfar kronobåtsmannens jaktstuga och såg årtalet 1832 på väggen så steg pulsen. Nu hade jag lyckats identifiera ytterligare en del av mitt förflutna.
Så fin text! Jag, som är äldre, tänker ofta tillbaka hur det var som barn. Det sägs att man blir mer nostalgisk med åren, tror att det också beror på att det idag är svårare att orientera sig i allt det nya.
En underbar tillbakablick! Tack för den! Jag känner den stilla lunken i den tillvaron som vi lämnat bakom oss och som är så oerhört svår att sätta rätt känsla och ord på för att förmedla till sina barn och framför allt barnbarn. En tid utan mobiler och tv. Tid för stilla tankar och funderingar och ibland kreativitet som plåster på händelselösheten. Inget indraget vatten. Tvätten drogs iväg till "tvättbergen" i Vänerviken, gnoddes på tvättbräda och sköljdes i sjövattnet. Luktade gudomligt när den torkat på strecket. Historier och roliga berättelser runt middagsbordet när släkten samlades. ----- Det ligger många trevliga minnen sparade i huvudet.
Tack Ivar, så fint skrivet om det som varit. Jag har själv mycket minnen från min barndom på landet. Lyssnade på podden du hade med Anna-Karin om skolan. Såg aldrig satirprogrammet med J Rönndahl, gillar inte skämt om skolan. Det är för mycket infantilt i TV även avs s.k. underhållning. Då ser jag hellre Bulibumpa.
Fint att läsa så i slutet av nationaldagen